Leijonborg är inte problemet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Varför stannar Lars Leijonborg kvar på partiledarposten när kritiken mot honom är så stark? Mediebilden visar en ensam herre på toppen som förtvivlat klamrar sig fast medan det stormar runtom honom.

Den politiska journalistiken har räknat partiledarens dagar. Stockholmsliberalen Jan Björklund har utsetts till Leijonborgs efterträdare flera gånger om.

Men Lars Leijonborg har inte avgått.

Och han tänker uppenbarligen inte avgå frivilligt.

Är han maktgalen? Eller är det något skumt med mediebilden?

Efter att ha lyssnat på Ekots lördagsintervju med Andres Kärrik, ledare för folkpartisterna i Stockholms län och en av Leijonborgs hårdaste kritiker, är jag övertygad om att medierna missat något väsentligt. Vi har ägnat oss åt det politiska spelet: opinionssiffror, personangrepp och taktik. Men vi har missat den underliggande och djupare konflikten – mellan frisinnade, folkrörelseförankrade socialliberaler och storstädernas marknadsliberaler.

Leijonborg har sina rötter i frisinnet, men har som partiledare inte lyckats hålla emot den ekonomistiska stadsliberalismen. Till många socialliberalers besvikelse. En av dem, Staffan Werme från Örebro, klagade nyligen i Dagens Nyheter över att folkpartiet bara är en kopia av moderaterna.

Men han konstaterade också att det partiledarbyte som Stockholmsliberalerna förordar (till Jan Björklund) skulle ”förstärka marschen från mänsklig socialliberalism till teoretisk marknadsliberalism”.

De frisinnade vill absolut inte ha en korpral från Stockholm, vars politiska gärning är att tillsammans med moderaterna ha genomfört det mest brutala systemskiftet någonsin i Sverige.

Varför behövs folkpartiet? Andres Kärrik pratade i radion om individen, om en skola som satsar på kunskap och om medborgarens rätt till personlig kontakt med sin läkare.

Det lät futtigt.

Staffan Werme betonade i sin debattartikel behovet av socialt patos, av ett frihetsbegrepp som inte reduceras till valfrihet utan utgår från dem som har minst makt och av en radikal miljöpolitik.

Det är svårt att tro att Kärrik och Werme tillhör samma parti.

Kanske är det inte Lars Leijonborg som är fel utan folkpartiets politik?

Werme skulle svara ja. Kärrik skulle definitivt svara nej. Han längtar efter en medial partiledare som snabbt kan lyfta opinionssiffrorna. När politik blir konsten att sälja betyder försäljarens, dvs partiledarens, egenskaper mest.

Konflikten mellan folkrörelseliberaler och medieliberaler kan knappast bli tydligare. Lars Leijonborg sitter kvar därför att han har stöd i ”rörelsen”. Lokalt aktiva socialliberaler vill inte låta sig styras av en Stockholmselit som via Dagens Nyheters ledarsida dikterar partiets vägval.

Leijonborg gjorde sig visserligen ovän med stora delar av partiet när han försökte kuppa in före detta moderaten Mauricio Rojas i riksdagen. Men plötsligt upptäckte han och partiledningen att folkpartiet faktiskt finns. Medlemmar runtom i landet höjde rösten och röt till. Dessa ber honom nu sitta kvar.

Folkrörelseförankring ger på sikt större trygghet än fixering vid tillfälliga opinionsvindar. Leijonborg gör rätt i att värna partiet mer än partiledarprofilen.

Tänk om han vågar svänga vänster också?

Helle Klein