Vilket härligt krig

LONDON. En het sensommardag drack jag en svalkande mineralvatten med ett statsråd. Vi talade om det kommande kriget. Ministern räknade med ett amerikanskt anfall i slutet av oktober, strax före de amerikanska valen. Unge Bush gör inte om pappas misstag, att hålla val så långt efter ett Irak-krig att väljarna hunnit glömma bort vem som vann.

Tony Blair låter numera som Churchill. Han vill offra engelskt blod för USA:s nya krig. Tur för Blair att han redan hunnit vinna årets val. Hans väljare är stenhårt emot krigsäventyr. New labours lojala parlamentsledamöter underkänner premiärministerns krigsplaner.

Robin Cook, ordförande för Europas socialdemokrater, varnar Blair för den nya krigsalliansen. Äntligen revansch för Cook. Han sparkades från sin utrikesministerpost av Tony Blair.

Brittiska LO håller kongress nästa vecka. Utrikespolitiken ska debatteras den 11 september: ”Vi kör alltid det internationella på onsdagar”, säger John Monks, ordförande i TUC och snart ledare för Europafacket. ”Bushs Irak-äventyr påminner om Indokina-fiaskot”, säger Monks och varnar Blair som ska tala på kongressen. En gång sa premiärministern om facket: ”TUC ska behandlas rättvist men utan särskilda favörer.”

Fackets kongressdelegater tillämpar säkert samma regel mot Blair.

En gång i tiden, när Mitterrand, Delors och Kohl styrde, föreföll EU på väg att befria sig från USA-svassandet. John Palmer, den legendariske Europa-reportern och EU-entusiasten, skrev sin klassiska bok om Europa utan USA. Vi var några stycken som blev EU-entusiaster då.

Kanske kan vi vara på väg mot ett nytt europeiskt frigörelseförsök.

Bushs USA, som sagt sitt hånfulla nej till allt från kamp mot miljökatastrofer till FN-domstolen mot krigsförbrytelser, begär med drypande sentimentalitet stöd för det krig mot Irak som hållit elva års paus.

Gerhard Schröder svarar med tonfall som från Vietnam-krigets tid: Vi kommer aldrig att stödja USA:s krigsäventyr. Schröder borde tala för hela EU. Hans antikrigs-politik har stöd av 84 procent av tyskarna. Kanske kan han rentav vinna valet på krigsmotstånd.

Göran Persson snubblade en kort period nära Bush–Blair. En vacker söndagseftermiddag i Sörmland kallade han oss krigskritiker för Saddam-kramare.

Persson har närmat sig Schröder: Iraks diktator ska bort men inte med metoder som kan skapa ett regionalt storkrig.

På fartyget på väg mot exilen i London hamnade jag bredvid en ung läkare från Lake District. Hög sjögång, men vi mumsade välvilligt på den gravade laxen och de inlagda sillarna. Läkaren rasade mot brittiska privatiseringar, hårda tester av skolbarn, brutal invandrarpolitik och växande klassklyftor: You see, sa han, jag och min hustru är liberaler.

Besynnerligt, svarade jag honom, i Sverige vinner liberaler val på hårda tag mot elever, invandrare, facket och långtidsarbetslösa.

– Å, det receptet dög till valsegrar i 17 år i England. Thatcher-åren.

Vi lyfte våra glas i liberalt samförstånd.

Följ ämnen i artikeln