Fucking Åmål har fått sin revansch till sist
Lars Winnerbäck sjunger förstås om sitt Söder i Stockholm, men det hade lika gärna kunnat handla om Haga i Göteborg eller Gamla väster i Malmö. Eller ett hippt område i vilken europeisk storstad som helst.
”Det nya stället på hörnet
Där finns alla sorters öl
Men bara en sorts män”
Det finns något dystert i de där raderna. Segregation är inte bara utsatta områden. Det är också ett slags enfald som breder ut sig genom hela samhället.
Gentrifiering kallas det, när ett område eller en stadsdel stiger i status och de som bor där får lämna plats för andra med mer pengar.
I skånska Staffanstorp bygger det moderata kommunalrådet landets första gated communities.
Jag vet inte vad det är i Staffanstorp som är så skrämmande att det måste hållas på avstånd med murar och vakter. Men jag har svårt att tro att trygga och lyckliga människor låser in sig.
Jag har tillbringat en del av våren med att resa runt i Sverige och tala med människor i samhällen som just nu ser industrin expandera. Resultatet har publicerats här på ledarsidan i artikelserien ”Basically Back”.
Den handlar om det producerande Sveriges revansch. I spåren av den gröna omställningen planeras det för nya industrier. Jag har sett siffran 50 000 nya industrijobb användas.
Men det är också en revansch för ett Sverige utanför storstäderna. För mindre samhällen som förstås också har sina klassklyftor och orättvisor, men där människor i alla fall fortfarande träffar varandra. Platser där alla barn i Smedjebacken går i Bergaskolan och där alla i Örnsköldsvik tittar på Modo i Hägglunds Arena.
När jag pratade med kommunalrådet i Örnsköldsvik, Anna-Britta Åkerlind, beskrev hon sin stad:
– Det mesta finns, om än inte i överflöd. Och det är en väldigt trygg plats. En av Sveriges tryggaste.
Kommunalrådet i Smedjebacken, Fredrik Rönning, var inne på samma tema. Han pratade om skolan, friluftslivet och föreningarna. Och om att det finns tomter för den som vill flytta till bruksorten i Södra Dalarna.
Vill man ha storstadsliv ska man ju bo någon annanstans
– Men det är klart, vill man ha storstadsliv ska man ju bo någon annanstans.
Rikspolitiker har fångat upp den där känslan. Innan hon försvann in i sitt korståg mot islam brukade Ebba Busch prata om ”Hjärtlandet”. Tydligen ligger det i Hjo. Vänsterledaren Nooshi Dadgostar talar hellre om ”Bruket”. Jag vet inte om det är Degerfors eller Sandviken som är förlagan.
För precis 20 år sedan gjorde jag en likande resa genom Sverige. Den gången använde jag min veteranbil, en Volvo Duett från 1968. Kanske bidrog det till att locka fram en nostalgi som blev temat för artikelserien. Det fanns en känsla av att något höll på att gå förlorat över det tidiga 2000-talet.
Till en del handlade det säkert om välfärdssamhället. 1990-talets svältkur satte fortfarande sin prägel på Sverige.
Till en del handlade det om industrin och jobben. 1995 skrev Göran Greider diktboken ”När fabrikerna tystnar”. Titeln och dikterna fångade något i tidsandan.
”Förståsigpåare” talade om globalisering och ett postindustriellt samhälle. Delar av samhällseliten tycktes finna en skruvad glädje i varje nedläggning av en fabrik.
Men jag tror att den där nostalgiska känslan också handlade om orterna. Om bruken, de små industriorterna och samhällen uppbyggda kring småföretagande. Ortsnamn som avslutades med bruk, fors eller hammar skulle ju snart vara glömda.
Det är klart att det fanns de som längtade bort. Lukas Moodyssons succéfilm från 1998, Fucking Åmål, berättar om det. Men i filmens final är det trots allt i Dalsland friheten finns.
I Åmål finns kanske inte alla sorters öl, men det finns fler än en sorts människor.
Sedan ett drygt år tillverkar det amerikanska företaget Dana elmotorer till tunga fordon i just Åmål.
Nu växer industrin och jobben fram på precis de där orterna som var dömda att sjunka in i tapeten. Orter där de ansvariga politikerna talar om trygghet och vardag. Men också orter utan jättelika försummade förorter eller statsdelar som blivit reservat för de rikaste.
I Ludvika där jag bor talar tjänstemännen på kommunen om guldläge. I Mariestad som jag besökte i våras säger man drömläge. Kanske skulle landets kommuner behöva jobba med sina slagord, men de berättar något om optimismen.
Den här texten skulle kunna sluta här, i hoppet som växer i det producerande Sverige och på orter som i alla fall skapar förutsättningar för en vardag.
Dessvärre kan jag inte riktigt sätta punkt än. Själva grunden för den optimism som präglar så många orter i Sverige är nämligen ifrågasatt. Den gröna omställningen som nu leder till nya jobb och optimism på många orter bygger på några förutsättningen.
Fasta spelregler på vägen mot ett klimatneutralt samhälle. Hur det gick med den saken har vi ju kunnat se, både här hemma och i diskussionerna inför EU-valet.
Långsiktig tillgång på billig och ren energi. Trots det har vi en regering som vägrar prata med oppositionen och som dessutom spikat fast sig vid dyr kärnkraft.
Öppenhet mot omvärlden. Ingen tror att all den kompetens som behövs för att klara de steg vi måste ta finns inom landets gränser. Ändå lutar sig politiken mot ett parti som stolt deklarerar att det vill bygga murar.
Men allt det där går att förändra, och som Jörgen Gustavsson från Volvo lastvagnar sa till mig när jag besökte Mariestad.
– Förr eller senare så ersätts ju gammal teknik med ny teknik. Bättre teknik, mer resurssnål teknik, tystare teknik, teknik som är enklare att tillverka.
Det finns ett hopp i det. Inte minst för väldigt många små orter i det producerande Sverige.
