Förstår SSU sin radikalism?
”Var är alla mina brudar nånstans? Den här är dedikerad till er!” ropar Feven och drar igång ”Bränn BH:n”. SSU-tjejerna jublar. Journalisterna häpnar. ”Det är ju som en riktig rockkonsert!”, viskar någon i mitt öra.
Här i västerbottniska Umeå har den nya, unga radikalismen ett särskilt starkt fäste. Många av de unga Umeåbor som under 1990-talet sysslade med djurrättsaktivism har fortsatt med mer heltäckande politiskt engagemang. De är några av ”rasismens, sexismens och kapitalismens” argaste kritiker.
Socialdemokraternas ungdomsförbund kunde inte ha valt en bättre stad att hålla kongress i. SSU känns radikalt. I kongresshallen syns regnbågsflaggor och rosa bunnyöron, direkt från helgens pridefestival i Stockholm. Förbundsstyrelsen vill humanisera flyktingpolitiken och föreslår att SSU ska anta ett djurrättsprogram. Devisen för kongressen är Olof Palmes ord ”Det får inte finnas vi och dom”. Feminismen och kampen mot etnisk diskriminering står i centrum.
Den enda som egentligen bryter mot mönstret är Göran Persson. Han diggar glatt med Feven men håller ungefär samma tal som i Björkvik i söndags. Förutom några ord om globaliseringen är framtidsfrågorna – integrationen, jämställdheten och miljön – märkligt frånvarande.
Det är ett nytt SSU som tonar fram. I förslaget till nytt principprogram för SSU förenas klassanalysen med starka formuleringar om människors rätt att vara sig själva. Diskriminering på grund av kön, etnicitet och sexuell läggning möter lika hårt motstånd som ekonomismen.
Men SSU:arna tycks inte förstå det goda i sitt eget recept. Den gamla konflikten mellan ”höger” och ”vänster” drivs vidare in absurdum. På ena sidan finns förbundsstyrelsens majoritet, som vill ta bort ordet ”socialism” ur principprogrammet. Ordföranden Mikael Damberg säger att SSU inte ska blicka bakåt. Han tycker att begreppet socialism har missbrukats allt för många gånger. Som om socialismen inte vore mer än en historisk parentes.
På andra sidan finns de SSU:are som bara erkänner klassorättvisorna. För dem är socialismen en garant för att ”arbetarklassens intressen” värnas.
Att ”arbetaren” länge har definierats som en medelålders, vit, heterosexuell man verkar inte bekymra dem. Det där med diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionshinder är väl inget särskilt.
Så riskerar SSU att missa målet. Den demokratiska socialismen är socialdemokratins stolthet, viktig för att beskriva en mer frihetlig vänster än den kommunistiska. Utmaningen för dagens socialdemokrater är att fylla socialismen med en modern rättviseteori. Kampen mot hyperkapitalismens klassorättvisor måste drivas sida vid sida med kampen mot diskrimineringen. Människor drabbas lika hårt av båda.
Ett socialdemokratiskt ungdomsförbund som förmår enas kring den tanken kan bli en vital del av den nya, unga vänster som växer fram.