Arbetsvillkoren borde stå på dagordningen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I går presenterade regeringen officiellt de frågor Sverige ska prioritera under sex månader som EU:s ordförande. Det blev naturligtvis inga överraskningar. Finanskrisen står på dagordningen, även om regeringens recept mest tycks vara att vänta och se. Klimat och miljö finns också med, om än utan hopp om några dramatiska framsteg.

I en fråga väljer den svenska regeringen att passa: villkoren i arbetslivet, själva kärnan i det som skulle kunna kallas ett socialt Europa. Det är ingen tillfällighet. Trots att statsministern gärna talar om att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen tycker han nämligen inte att frågan har med Europa att göra.

”Jag tycker att vi ska ha beslutanderätten, den ska inte flytta ner till Bryssel eller till Europaparlamentet”, sa Reinfeldt i riksdagen för en månad sedan.

Problemet är bara att en del av den beslutanderätt Reinfeldt talar om redan flyttat, om inte till Europaparlamentet så i vart fall till EG-domstolen. Det är precis vad de uppmärksammade domarna i en rad arbetsrättsliga mål – bland dem den svenska Vaxholmskonflikten – handlat om. Att i domstol skriva om de arbetsrättsliga reglerna i medlemsländerna.

Vi fick ännu ett exempel i går. Linköpingsföretaget HGS stämmer med hjälp av den borgerliga juristbyrån Centrum för rättvisa fackförbundet Byggnads. Orsaken är att företaget för tre år sedan försattes i blockad sedan ägaren vägrat teckna kollektivavtal med Byggnads.

Genom att ställa precis samma krav på linköpingsföretaget som på alla andra byggföretag skulle alltså Byggnads, enligt juristerna, ha brutit mot reglerna och orsakat att företaget gick omkull. Därför kräver ägaren nu skadestånd, precis som det lettiska byggföretaget i Vaxholm.

Får företagen rätt innebär det ännu en maktförskjutning på svensk arbetsmarknad och skapar större utrymme för oseriösa företagare och arbetsgivare.

Ordförandena i LO:s medlemsförbund varnade i går för en arbetsgivaroffensiv. Svenskt Näringsliv kräver större kontroll över de skyddsombud som utgör grunden i arbetet för en bättre arbetsmiljö.

Tillsammans handlar det enligt de fackliga ledarna om ett målmedvetet försök att försvaga löntagarnas organisationer och ge chefer och arbetsgivare mer att säga till om. Ett försök att med den ekonomiska krisen som argument förändra det samhällskontrakt som är det moderna Sverige.

Det är ambitioner som ofta hämtar kraft ur en internationell utveckling.

Om Moderaterna menat allvar med sitt försvar av den svenska arbetsmarknadsmodellen borde de alltså ha fört upp frågan om de anställdas rättigheter på sin europeiska dagordning. Nu finns den inte med och slutsatsen kan rimligen bara bli en.

Reinfeldt är inte så missnöjd när de fackliga organisationerna trängs tillbaka.

Ingvar Persson