Allvaret är vad vi längtar efter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han är ingen brandtalare. Han skriver briljant, men ganska torrt. Han ser inte mycket ut för världen. En liten gråhårig man i 70-årsåldern intar scenen. Publiken jublar.
Noam Chomskys Sverigebesök är i klass med de stora rockstjärnornas. På bokmässan i Göteborg talade han först i största föreläsningssalen. Sedan fick hans nästa framträdande flyttas till Scandinavium, idrottsarenan, för att alla tusentals åhörare skulle kunna rymmas.
I måndags var han på Örebro universitet. I tisdags kväll på Stockholms konserthus.
– Allmänheten är inte särskilt välinformerad, säger han på sitt försynta vis när jag och några särskilt inbjudna journalister träffar honom på ABF-huset. Han petar effektivt hål på illusionen om de fria medierna och den oberoende journalistiken.
Chomsky exemplifierar med mediernas rapportering om de så kallade bevisen mot Saddam Hussein som Tony Blair delgav parlamentet och allmänheten i tisdags. Alla skrev om vad som stod i denna 50-sidiga promemoria, men ingen skrev om vad som inte stod där.
– Varför görs inte det som utelämnas till rubriker? Varför blir inte det faktum att Saddam Hussein begick alla dessa vidrigheter med vår, västvärldens, hjälp den stora nyheten, frågar Chomsky.
Svaret heter den mediala maktstruktur som bärs upp av västorienterade, patriarkala och koloniala värderingar.
Kanske är det just behovet av ett annat offentligt samtal som gör att så många vill lyssna till denna man. Kanske är det också därför bokmässans montersamtal och seminarier drar tiotusentals besökare varje dag i fyra dagar. Kanske är det just sökandet efter en alternativ berättelse som gör att Aftonbladets Kulturpocket, med texter om världen efter 11 september, sålt 9000 exemplar på en vecka.
Också det hus där jag lyssnar på Chomsky, ABF på Sveavägen i Stockholm, är i sig ett tecken på att behovet av att mötas och tillsammans filosofera om en annan värld är stort. Varje dag förs här intressanta samtal om politik, litteratur och livsåskådning. Mitt i storstadens enorma utbud av nöjen och förströelser kommer sökarna, de arga och de nyfikna. Ofta är det fullsatt.
Det säger något om en längtan efter allvar som den mediala underhållningslogiken missar. TV:s partiledarutfrågningar förvandlas till pinsamma pratshower med förakt både för väljare och valda.
De stora morgontidningarna minskar kulturjournalistikens utrymme i tron att det bara är ett litet fåtal som är intresserade av den djupare reflexionen och att det därför går att spara in på.
Paradoxalt nog är det snart bara kvällspressen som förstår att ge utrymme för idésamtalet och som vägrar blanda ihop kultur med underhållning.
Men kanske är det just så – den verkligt folkliga är den som tar människor på allvar.
En folkrörelsedemokratisk tanke som både politik och medier borde fundera mer på.