Reinfeldt får inte vara riktigt glad
I dag inleder statsminister Fredrik Reinfeldt de moderata partidagarna i Sollentuna. Han ska slå an tonen inför den kommande valrörelsen.
Det är inget lätt uppdrag.
Inte därför att Reinfeldt saknar resultat att visa upp. Tvärtom. Problemet är att regeringen valdes på löftet att inte genomföra något systemskifte.
Reinfeldt kan tala om att regeringen sänkt skatten med 100 miljarder. Inget kan liva upp ett moderatmöte mer.
Men han måste samtidigt hålla fast vid den strategiska kommunikationsplanen när han beskriver skattepolitiken. Att sänka skatterna är inte – som en gång för Bo Lundgren – ett mål i sig.
Moderat skattesänkningsretorik år 2010 handlar inte om marginaleffekter och höginkomsttagare, utan om jobbpolitik och förskollärare. Orden ligger inte helt naturligt i munnen på moderata partiveteraner.
Reinfeldt kan också tala om socialförsäkringssystemen. Hur samhället nu ställer ”krav” på sjuka och arbetslösa. Han skulle kunna tala om hur facket pressats tillbaka och hur de fackliga a-kassorna förlorat en halv miljon medlemmar.
Det har täckning, och skulle antagligen uppskattas i Sollentuna.
Men också på den punkten måste Reinfeldt vara försiktig. Sjuka och arbetslösa som utförsäkras får ju enligt regeringen i själva verket en ny chans. Och de nya Moderaterna säger sig ju försvara den svenska modellen, med starka fack och en fungerande arbetslöshetsförsäkring.
För partifolket måste Fredrik Reinfeldt betona att Moderaterna är starka. Opinionssiffrorna ser bra ut. Det senaste rekordvalet ser ut att kunna upprepas.
Men inte ens det är okomplicerat. Reinfeldt aspirerar på att bli den första sittande borgerliga regeringschef som väljs om i Sverige på över 80 år. En ambition med sikte på historien.
Det kan dock Reinfeldt och hans moderater inte åstadkomma själva. Också de andra partierna i alliansen måste lyckas, och där finns problemet.
Moderaternas framgångar har skett på regeringskollegornas bekostnad. Mitt i en valrörelse där Reinfeldt ska dra röster till partiet måste han samtidigt coacha fram Olofsson, Hägglund och Björklund.
Det är kanske inte vad moderata valarbetare längtar efter.
Det är inte lätt att vara Moderatledare. Aldrig får man vara riktigt glad.