Ökad otrygghet göder rasismen
12 augusti 2014. Sociala skyddsnät.
Det är nästan åtta år sedan nu och konkurrensen är hård. Men det dummaste och farligaste Anders Borg gjort är att rasera a-kassan.
Och det viktigaste Socialdemokraterna kan göra efter valet är inte att satsa på körkort – även om det är en bra idé – utan att se till att människor inte behöver vara livrädda för att förlora jobbet.
Vi lever i en tid av reaktion. Mot orättvisor, mot ökade klyftor.
Vi lever också i en tid av ökat utanförskap. Skillnaderna ökar. Mellan de som har jobb och inte. Mellan stad och land. Mellan dem med framtidshopp och de som inget känner.
Just nu sveper en våg av protektionism, nationalism och främlingshat över Europa. I många länder vänder väljarna ryggen åt tolerans och öppenhet. Partier som Front National i Frankrike, Ukip i Storbritannien och Sannfinländarna i Finland ifrågasätter idéer om öppenhet och tolerans.
Vi pratar mycket om den rasism dessa partier göder. Hur vedervärdig den är, att den måste fördömas.
Vi pratar mindre om att dess drivkraft i många fall är en diffus oro för globalisering, för att någon annan kan göra jobbet billigare. Att den bygger på en idé om att det som tagit eller hotar ditt jobb är den andre.
Denna rädsla göder inte bara rasism. Den driver också fram stängda gränser och protektionism, som i sin tur riskerar att minska växtkraften i våra ekonomier ytterligare.
Det är en potentiellt explosiv situation.
I en nyligen publicerad artikel av Branko Milanovic, före detta chef för Världsbankens forskningsavdelning, visar han hur inkomsterna för medelklassen i såväl USA som Europa har stagnerat medan de rikaste dragit ifrån. Han kopplar denna stagnation till framväxten av högerpopulistiska rörelser, och varnar för konsekvenserna om inget görs.
Vi ska möta rasister med protester. Det är moraliskt nödvändigt.
Men det enda riktiga försvaret mot utanförskap är politik för innanförskap.
Fredrik Reinfeldt har tagit tydligt avstånd från Sverigedemokraterna, vilket hedrar honom. Samtidigt har han fört en politik som ökat otryggheten.
Det hedrar honom inte.
Money talks, som kapitalister och marxister brukar säga. När klyftorna ökar får det konsekvenser. Och rädsla är livsfarligt.
För ett par år sedan älskade Fredrik Reinfeldt att åka runt och tala sig varm för den nordiska modellen.
Vad Reinfeldt glömde berätta var att denna modell bygger på motsatsen till Anders Borgs människosyn. Den nordiska modellen bygger på trygghet. Den bygger på starka socialförsäkringar och nya chanser. På att det finns ett fungerande skyddsnät och på en idé om att det är människor vi ska investera i, inte gårdagens jobb.
Det är ingen slump att den svenska arbetsmarknaden har så få konflikter. Det är för att svenska fackförbund inte behövt ta strid när arbetsplatser försvunnit. Detta eftersom de har vetat att deras medlemmar inte kastas ut i fattigdom när de söker efter ett nytt arbete. Det är en trygghet som fungerat både som vaccin mot rädsla och som motor i Sveriges ekonomiska framgångar.
Svenska löntagare har i årtionden sett att modellen fungerar. Det har skapat en trygghet och tillit som är extremt svårt att bygga upp – men mycket lätt att rasera.
I dag får bara en av tio arbetslösa ut 80 procents ersättning i a-kassa. Tre av tio arbetslösa måste låna pengar för att klara av vardagen.
Samtidigt är arbetslösheten nio procent.
Det är en farlig situation.
Det vi behöver nu är förslag som bygger i stället för att riva ner. Bättre a-kassa, fler bostäder. Fler högskoleplatser i stället för färre.
Det vi behöver är framtidstro och hopp.
Inte ännu mer rädsla.