Var vänstersvängen fejk Magdalena Andersson?
Vem litar på att socialdemokraterna vill stoppa ojämlikhet
117 dagar varade den. Den svenska socialdemokratins revolt mot OECDs snabbast växande inkomstklyftor. Den startade modigt och upproriskt på Dagens nyheters debattsida lördagen den 29 maj 2021 när S arbetsgrupp för jämlikhet presenterade sin rapport och en rad skattehöjningar för rika och avslutades med ett mail från partistyrelsen onsdagen den 22 september samma år. Mailet anlände min mailbox klockan 17.04. Rubriken var: ”Nu släpps handlingarna till kongressen”. Fast egentligen var det något annat som släpptes. Det socialdemokratiska partiets ambition att göra något åt klyftorna.
Världens kortaste vänstersväng
Det var ändå fint att få uppleva. Världens kortaste vänstersväng. Den socialdemokratiska arbetsgruppens revolt fick nästan fyra månader på sig innan nära nog samtliga förslag på ökad kapitalbeskattning sköts ner av partistyrelsen. Lite märkligt är det ändå att Magdalena Andersson, som under sommaren 2021 skulle paketeras som vänster, när det kommer till partikongressen avslår alla förslag som hon själv varit med och lagt fram. Sanningen är den att på seminarier och i högtidstal vill S göra något åt de ekonomiska klyftorna. Men när det kommer till konkreta förslag i regeringsställning tvekar samma parti.
Jämlikheten blir då en totem. Något man dansar kring. Något sött att kasta till medlemmarna när rörelsen behöver visa ideologisk hemvist. Konkret blir det aldrig. När den rörelsen i november samlas till kongress har S-ledningen avvisat alla skarpa förslag att beskatta de rika, miljardärerna och de framväxande förmögenheterna.
Problemet blir dels strategiskt. Om S i förväg avvisar alla partikrav på ökad kapitalbeskattning och sedan förväntas förhandla med Centerpartiet om ett regeringsvaltal efter 2022, är det givet på förhand hur det kommer gå. Det kloka vore att låta partiet ta ut kursen enligt sina ideal och sedan förhandla. Nu anpassar sig S redan innan förhandlingen. Det andra problemet är trovärdigheten. Om inte Socialdemokraterna vill göra något åt västvärldens snabbast växande inkomstklyftor och ser det som ett problem att vi näst Ryssland har flest dollarmiljardärer per capita i världen, vad är då partiets existensberättigande?
Vi litar på att Kristersson vill sänka skatterna för de rika.
Vi litar på att Åkesson vill stoppa invandringen.
Vi litar på att Dadgostar vill stoppa vinster i välfärden.
Vi litar på att Lööf vill skövla den fjällnära skogen.
Men tror ens de mest inbitna socialdemokrater att Andersson verkligen kommer göra något åt ojämlikheten? Att hon vågar säga det, stå för det, lägga förslag och driva igenom det även om någon är emot. När jag ställer den frågan i arbetarrörelsen blir det tyst. Ingen säger emot. Den skammen är socialdemokratins verkliga smärtpunkt.