Politisk maktlöshet - inget för Erlander
Det är kanske att övertolka, men jag undrar om vi inte är på väg in i något slags Erlandernostalgi? Häromveckan kom i alla fall historikern Dick Harrysson med en bok Tage Erlander, och på var sitt håll arbetar både Olle Svenning och Torbjörn Nilsson med böcker om Sveriges mest uthålliga statsminister.
Jag har faktiskt lyssnat på Tage Erlander, som mycket ung och mycket politiskt engagerad i mitten av 1970-talet. Det var på SSU:s kursgård Bommersvik. Varje dag åt den tidigare statsministern och hans hustru lunch längst in i den gemensamma matsalen under en väldig målning av Amelin.
God ton förutsatte att de lämnades i fred.
Inte god ton
Naturligtvis struntade någon i tonen, och frågade ikonen om han inte kunde tänka sig att hålla en föreläsning. Det kunde han.
Sedan pratade den tidigare statsministern hela eftermiddagen om de havererade planerna på ett nordiskt försvarsförbund. I en tid när internationellt engagemang stavades kärnvapenmotstånd, avkolonisering och antiimperialism kändes det lite udda.
Ingen protesterade dock. Erlander var trots allt redan då en del av den historia den svenska arbetsrörelsen varit duktig på att skriva om sig själv. Ändå har vi knappast haft någon riktig våg av just Erlandernostalgi.
Ingen ville vara Erlander
Olof Palme har ju sin roll. Vass retorik, bländande scenframträdanden och briljans har sin eviga publik. För några år sedan stod också Per-Albin Hanssons stjärna riktigt högt på den politiska himlen. Alla - från Gudrun Schyman till Fredrik Reinfeldt - gjorde anspråk på att vara vår tids folkhemsfäder.
Men ingen har velat vara Erlander, inte förrän nu.
Möjligen har det med tidsandan att göra. Erlanders 23 år som statsminister har kanske inte avsatt några alldeles tydliga retoriska spår i det politiska språket. Inget som Palmes “satans mördare” eller Per-Albin Hanssons “folkhem”.
Däremot blev det en hel del resultat, både i verkligheten och i valen.
Handlade om resultat
Erlanders socialdemokrati handlade om att åstadkomma resultat, om hantverk. Det var under hans år som socialförsäkringarna skapades, och det var då välfärden byggdes upp. Skolan reformerades och miljonprogrammet påbörjades.
I efterhand kan man konstatera att allt verkligen inte blev bra, men det var faktiskt under de åren som det moderna Sverige skapades genom politiska reformer och gemensamma investeringar.
Och det moderna Sverige är, trots allt, fortfarande antagligen det mest anständiga samhället i historien.
Efter några årtionden när vi mest av allt har pratat om politikens maktlöshet - på grund av marknadskrafterna, globaliseringen eller EU - och om kulturkamp kan den tiden faktiskt förtjäna lite nostalgiskt skimmer.