Fjäsk för SD kommer inte att rädda er, SVT
Skrämmer bort forskarna och kramar twittertrollen
Det största hotet mot public service har gått och blivit Sveriges näst största parti. Jag syftar naturligtvis på Sverigedemokraterna.
Det finns åratal av exempel på SD-utfall mot SVT och SR. Från Åkesson som ville lägga ned ”skitkanalen” P3 till Björn Söder som nu senast, efter tisdagens Aktuellt, ”banne mig” vill ”reformera public service i grunden”. Detta efter att Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, pratat om judars oro inför SD:s valframgångar, eftersom partiet faktiskt grundats av nynazister.
Ängsliga
Public service har hanterat alla högerextrema drev mot verksamheten med en sällan skådad ängslighet.
Försvarsmakten hanterar sin demokratiparagraf om jämställdhet och jämlikhet med annonskampanjer som lyfter kvinnor och försvarar hbtq-rätt. Public service gör i stället liknande frågor till ämnen för debatt, annars blir SD sura.
Rättade Esbati
I söndagens Agenda lade Vänsterpartiets Ali Esbati ut texten om Sverigedemokraternas rasism. Programledaren Anna Hedenmo sa genast emot. Annars skulle SD bli sura. Ordet “högerextrem” är numera om inte förbjudet så öppet för återkommande brasklappar från SVT:s och SR:s programledare. “SD är inte här och kan försvara sig”.
I stället får personer som Dick Erixon, chefredaktör för Samtiden, ansvarig utgivare för SD:s Youtube-kanal Riks och i princip anställd av SD, sitta i SVT:s tv-soffor helt utan att tittarna får veta vad och vilka han representerar.
Annat är det utomlands. När högerblockets seger var ett faktum skrev The Guardian, Die Welle, Le Monde och många fler om “the Swedish far-right”. Sverige har blivit världsunikt. Inget europeiskt land har ett lika stort parti med rötter i nynazismen.
Forskarna flyr
Det public service håller på med kallas “falsk balans”. Inget är fakta, allt är åsikter, och alla åsikter är lika mycket värda. Så får varje galning med twitterföljare plats i finrummet. Är galningen inte på plats måste det påpekas: “de är inte här och kan försvara sig”. Så hålls också sansade röster borta från prime time, få forskare vill till exempel i sändning likställas med rena konspirationsteoretiker.
Ängslan och överkompensationen har minst sagt gått för långt, och frågan är hur vår skattefinansierade TV och radio ska hantera den nya högerregeringen framåt.
En sak är säker: Om fjäsket och de dubbla måttstockarna är en strategi för public services överlevnad tar man fel. Fri media kommer aldrig bli Sverigedemokraternas darling.
Yxan närmar sig, hur många gånger “den andra sidan” än skulle få försvara sig mot barn till förintelseöverlevare.