A-kassan är också svensk beredskap
Tiden för att kvalificera sig behöver kortas
Självfinansieringen av a-kassan skulle öka, hette det, då när Fredrik Reinfeldts regering som en av sina första åtgärder gjorde det dyrare att vara medlem i en a-kassa.
Reglerna ändrades 2007.
I augusti 2008 rapporterar Svenska Dagbladet att över 500 000 människor lämnat a-kassan.
Så här mitt i en pandemi är det inte svårt att se vilka problemen med för svaga skyddsnät blir i en tid när väldigt många riskerar förlora sina arbeten.
För att kvalificera sig för A-kassa måste man i princip jobba heltid i 12 månader. Det i sig är ett tecken på att a-kassan inte är ett barn av sin tid. Det betyder nämligen att de som behöver a-kassan allra mest, har svårast att kvalificera sig för den. Timvikarier, unga och de med svag ställning på arbetsmarknaden som faktiskt behöver den trygghet a-kassan kan ge.
För en medelålders börs-vd som inte behöver a-kassa är det däremot enkelt.
Den som ser restaurangernas rop på hjälp i sociala medier och själv jobbar på någon av alla de krogar som tvingats skära ner sin personal därför att gästerna stannar hemma vet precis vad det handlar om. Enligt Hotell- och restaurangfacket har så många som 10 000 vikarier och tillfälligt anställda redan fått besked om att de får sluta.
A-kassorna och hur många medlemmar de har handlar också om svensk beredskap, om att människor inte ska bli utblottade därför att en bransch eller som nu, ett helt samhälle, drabbas av kris. En verklig välfärd måste vara förberedd på allt.
Trygghetssystemen ska vara just en trygghet. Även om vi just nu är mitt uppe i en krishantering för att rädda människoliv står det redan klart att coronapandemin kommer slå mycket hårt mot vår ekonomi.
Den som inte har någon försörjning över huvud taget när man förlorar jobbet kommer till slut tvingas gå till socialen för att få försörjningsstöd. Hos kommuner som redan utan coronapandemin hade problem med ekonomin.
När vi till sist drabbats av verklig otrygghet, är det väldigt lätt att se att definitionen av trygghet politiskt varit alldeles för snäv och handlat för mycket om att hantera kriminalitet och för lite om att skapa en bastrygghet för alla som bor i Sverige.
Svensken är i grund och botten en hygglig prick. Hon går till jobbet trots att det betyder risk att smittas av coronaviruset, hon ställer upp och handlar till den äldre grannen som inte får gå ut, hon köper hem mat från restaurangen för att den inte ska gå omkull.
Då är det enda rimliga också att vi möts med tilltro och respekt av samhället när vi behöver hjälp och ber om den.
Istället för ett ständigt krångel.