Dubbla hattar - hot mot svensk modell
En avtalsrörelse och en centerstämma är verkligen inte samma sak. Orubbliga framtidsvisioner kan ha sin plats i politiken, men på arbetsmarknaden gäller det att komma överens här och nu.
I måndags undveks en strejk i fastighetsbranschen med minsta möjliga marginal. I morgon finns risken för två nya konflikter - för anställda som arbetar med spårtrafik och specialservice till industrin.
Den gemensamma nämnaren är arbetsgivarorganisationen Almega med sin direktör Anna-Karin Hatt. Medan avtalen i andra branscher tickar in hamnar Almega hela tiden på kollisionskurs med omvärlden.
Har problem
Den förre centerpolitikern och hennes organisation har kort sagt problem, med sin roll och sitt uppdrag.
Det gäller den så kallade industrinormen, Hatt gillar att prata om “märket”. På Almega tolkas det som en exakt procentsiffra, ner till sista hundradelen.
I verkligheten betyder industrinormen att de avtal som parterna inom industrin tecknat används som norm för andra områden. Eftersom fack och arbetsgivare i år har enats om en låglönesatsning ingår den förstås i normen.
Det tycker inte Anna-Karin Hatt, låter hon meddela i regelbundna nyhetsbrev. Där finns en av grundorsakerna till att Almegas förhandlingar så ofta kärvar.
Almegas direktörer har dessutom svårt att acceptera de anställdas strejkrätt.
När fackförbundet Fastighets varslade om strejk hävdade Anna-Karin Hatt att den svenska arbetsmarknadsmodellen var hotad. Nu upprepas samma sak om spårarbetarna i SEKO, där lokala fackliga företrädare dessutom upplever att arbetsgivarna tänker organisera strejkbryteri.
Svensk hörnsten
Ändå är strejkrätten, och rätten till sympatiåtgärder, förstås hörnstenar i Sveriges arbetsmarknadsmodell.
Allt det där vet nog Anna-Karin Hatt. Hon vill bara inte acceptera det, och det kan bero på en politisk dagordning. Almegas ledning talar om “moderna” och “attraktiva” kollektivavtal. Tunnare och billigare avtal med större möjligheter för varje företag att fatta sina egna beslut.
I klartext betyder det att löntagarna ska ge upp många av de rättigheter man erövrat under åratal av löneförhandlingar och politiskt arbetet. Dessutom handlar det om mindre trygghet för anställda och mycket mer makt till cheferna.
Temat känns igen från Almega-chefens tid i politiken. Den som vill vara vitsig skulle kunna prata om dubbla hattar.
Frågan är om Almegas medlemsföretag verkligen vill betala för att driva en politisk kampanj mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. Eller om andra arbetsgivarorganisationer, som tecknat avtal, går med på att drabbas av konflikter som Almega dragit i gång.