Tage Erlander den tvivlande statsministern
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-24
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dagen efter att det blivit klart att Tage Erlander – och inte Gustav Möller – skulle efterträda Per Albin Hansson som partiledare och statsminister skrev Erlander i sin dagbok:
”En förfärlig natt. Ingen sömn och hela tiden Gustav Möllers trötta, bittra drag i blickfältet, oerhört – hur det skall gå vet jag inte. Kritiken har ju rätt – jag är ingen av de stora linjernas, de stora beslutens man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterar beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan på rädsla för gruppen och partiet. Lojaliteten mot omgivningen som huvuddygd, blir det en ledare för landet under dessa bekymmersamma år? Jag tvivlar och om jag misslyckas – vad händer sedan? Går allt förlorat eller kommer det hela att kunna repareras.”
– Allt gick inte förlorat. Tage Erlander förblev statsminister och partiledare oavbrutet under hela 23 år, inte bara längre än någon tidigare svensk statsminister utan också längre än någon annan regeringschef överhuvudtaget i vår typ av politiskt system, påpekade professor Olof Ruin vid ett heldagsseminarium om Tage Erlander.
Dagboksanteckningarna visar människan bakom makthavaren. De tydliggör demokratins vardagsslit. Att vara förtroendevald är ett ständigt, ofta slitsamt, sällan glamouröst vardagsarbete, som talman Birgitta Dahl sade i sitt inlednings-tal.
Erlander använder dagboken som själavårdare, som ett sätt att lätta på trycket och skriva av sig sin oro. Han klagar över trötthet, utpumpning, tillkortakommanden, sjukdomar och tvivel. Ändå var hans politiska gärning ett oerhört prov på uthållighet.
Tage Erlander kan vara hård i sina bedömningar av andra människors kapacitet. Inte minst gnäller han då och då på sin egen regering. Hårdast är han dock mot sig själv. Han är ständigt oroad, han tycker sig ana katastrofen, han tvivlar.
Jag är för ung för att ha upplevt Tage Erlander som statsminister. Men mötet med hans dagböcker gör mig full av beundran, framför allt för hans ledarstil. Det är djupt sympatiskt med en makthavare som är självkritisk och tvivlande. Till demokratin hör just sökandet och prövandet av olika ståndpunkter. Erlander är ofta osäker på vilken handlingslinje han ska välja. Han väger mellan olika alternativ och lyssnar på omgivningens argument för och emot.
– Att från detta dra slutsatsen att Erlander i sin statsministergärning skulle ha varit beslutsskygg vore helt fel, betonade Olof Ruin på seminariet. Erlander var mycket beslutsför. Han kunde klippa till hårt och snabbt när han tyckte att tiden var mogen.
Men han tog god tid på sig.
Ett demokratiskt ledarskap inbegriper samtal, eftertanke och öppenhet inför andras åsikter. Häri ligger den avgörande skillnaden gentemot fundamentalism och diktatur. Dagboksanteckningarna vittnar om en makthavare som förblir männi-ska, som inte låter sig berusas av makten. De dagliga reflexionerna blir i sig ett skydd mot fartblindheten.
Den skrivande tvingas tänka efter.