Kanske våra namn kan hägna ett paradis
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-13
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I kyrkan brann ljusen för Anna Lindh och för vår tro att livet trots allt måste gå vidare.
Jag överlämnade Aftonbladets kondoleansbok till Bo Holmberg. 318 959 läsare har skrivit en sista hälsning till Anna Lindh via Aftonbladets nättidning. Det är en mäktig manifestation av humanismen, själva grunden för solidariteten – detta att se sig själv i andra och att dela glädje men också sorg och lidande med varandra.
När jag skriver mitt namn i kondoleansboken, skriver jag min medmänsklighet. Trots att vi inte känner varandra förbinds vi i det
gemensamma öde som det är att vara människa.
Vi är individer, vi har alla ett namn, men vi är till för varandra. Vi blir de vi är i gemenskap med andra. Kondoleansen är en hoppets hälsning in i sorgen.
Med mitt namn länkas jag till andra namn, så bildar vi en gemenskapens kedja som kanske vi kunde hägna ett paradis.
Dödens ritualer – skrivandet av kondoleanser, parentationen vid partikongressen, den tysta minuten, ljusen som tänds och sätts på gravarna – allt detta är en sorts liturgi för det djupast mänskliga. Det samhälleliga får en existentiell dimension. Också politiken handlar om det djupast mänskliga, om att dela öde och gemensamt bygga samhälle.
318 959 hälsningar har skickats från hela Sverige och från jordens alla hörn, där svenskar befunnit sig när det förfärliga skedde. Här finns det mångkulturella samhälle som Anna Lindh arbetade för. Här finns också delar av den värld som hon ville förändra. Dessa hundratusentals kondoleanser tyder på ett engagemang – på ett slags instämmande i den obändiga tro på att samhället går att förbättra, som Anna Lindh bar på.
När jag bläddrar i Aftonbladets kondoleansbok med alla namnen sida upp och sida ner blir det så tydligt: Anna Lindh berörde och fick oerhört många att tro på framtiden. Det manar oss att inte ge upp. Sorgen får inte övergå till uppgivenhet. Mörkret får inte förkväva vår vilja till liv, till kamp för demokratin.
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer skrev inifrån det fängelse som nazisterna senare kom att avrätta honom i, om vikten av att vara optimist:
”Optimism är inte till sitt väsen en åsikt om den aktuella situationen utan en livskraft, en kraft att hoppas där andra resignerar, en kraft att hålla huvudet högt där allt ser ut att slå fel, en kraft att bära bakslag, en kraft som inte släpper ifrån sig framtiden till pessimisten utan tar den i anspråk för hoppet.”
Just så levde och verkade Anna Lindh. Just så måste vi fortsätta i hennes anda. Så kan den folkrörelsedemokrati som hon värnade så starkt bli en hoppets infrastruktur, där vanmakt vänds till delaktighet och hopplöshet vänds till framtidstro.
Kondoleansboken från Aftonbladets läsare påminner oss om det solidaritetens credo som säger: Friheten är en relation. Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig. Vi är till för varandra.
Vi skriver våra namn. De lyser likt eldar i den mörka höstnatten.
Till kamp för livet och kärleken!