Outhärdlig ovisshet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Långsamt sjunker medvetenheten om katastrofens skrämmande omfattning in. Många svenskar med anhöriga och vänner i Asien har levt i outhärdlig oro, i vissa fall förtvivlad sorg, sedan i söndags. För oss andra som följer nyhetsrapporteringen är insikten om det hemska mer smygande.
Utrikesminister Laila Freivalds bekräftade på tisdagen att sex svenskar har dött, men sa att den slutliga siffran omkomna kommer att bli ”mycket större”.
Skildringarna från överlevande, journalister och hjälparbetare på plats gör troligt att flodvågen tog många fler liv än vi kan tänka oss. I Khao Lak, där många svenskar semestrade, är förödelsen total. Paradishotellen är bortspolade och överallt ligger döda. Chockade människor letar efter anhöriga.
Charterbolagen saknar fortfarande runt 1 500 svenska semesterfirare. Till det kommer alla dem som rest till Thailand på egen hand. Alla saknade behöver inte ha omkommit, de kan ha satt sig i säkerhet och sedan inte kunnat kontakta sina anhöriga, men risken ökar för varje dag som går.
Ovissheten om vad som hänt de saknade är snarast förlamande: katastrofens omfattning märks och känns men är ännu inte bekräftad. Allra värst är naturligtvis ovissheten för dem som saknar nära och kära. Luckan mellan aningen och vetskapen är kanske svårast av allt.
Till Sverige kommer nu flygplan med chockade och skadade återvändande. Bland dem finns splittrade familjer – föräldrar som saknar sina barn och barn som saknar sina föräldrar. Sjukvårdspersonal, polis, präster, frivilligorganisationer och researrangörer finns på flygplatserna för att hjälpa. Många kommuner har bildat krisgrupper och öppnat telefonlinjer för stödsamtal. Kyrkor håller öppet.
Katastrofhjälpen måste fungera. De första dagarnas stora problem att komma fram till utrikesdepartementet på telefon, samarbetet mellan UD och researrangörerna som kom igång på allvar först i måndags eftermiddag, förskräcker. Det är i stunder som denna som myndigheterna verkligen måste fungera. Krisberedskapen får aldrig sättas på undantag av ekonomiska skäl: det kostar alldeles för mycket i mänskligt lidande när katastrofen väl är ett faktum.
Den svenska samhällsapparaten måste dra lärdom av det som nu händer. Vi kan inte skydda oss mot naturkatastrofer av det här slaget, men vi kan vara beredda på katastrofer.
Estonias förlisning, Göteborgsbranden, flygolyckan i Linate, bomberna på Bali och nu flodvågen i Asien visar att frid kan vändas i kaos och tragedi på bara några sekunder. Då måste samhället stå pall.
Det är inte bara den omedelbara katastrofhjälpen som måste fungera. För chockade människor som anländer till Arlanda, ofta bara i strandkläderna och ibland utan sina anhöriga, är första impulsen säkert att åka hem till familjen, vännerna, bostaden, tryggheten. ”Jag vill bara få bort det... få bort allt”, som en av de återvändande med första flyget från Thailand uttryckte det.
Kanske blir de drabbades behov av hjälp som störst om några dagar, veckor eller månader – när andra har återgått till vardagen men de själva börjar förstå sitt trauma och kämpar med sin sorg och sin förtvivlan. Då måste psykvården, företagshälsovården, skolor, kyrkor och andra vara beredda att ta väl hand om dem.
Sverige upplever nu sin förfärliga del av en oerhörd internationell katastrof. Bakom varje namn på listan över de drabbade finns en människa med anhöriga. Vi måste ta hand om varandra.