Hoppet finns i solidariteten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Jag kan inte hålla tillbaka min klagan, jag vill ge ord åt min bitterhet”, ropar Job i Gamla testamentet. Katastrofen har drabbat honom. Hans barn har dödats av en stormby som raserade det hus de befann sig i. Job förstår inte hur den Gud han förlitar sig på kan göra så.

”Han krossar mig med sin storm och ger mig utan orsak slag på slag. Han låter mig inte dra efter andan men mättar mig med bitter plåga. Gäller det makt är han starkast, gäller det rätt – vem ställer honom till svars?”, fortsätter Job sin klagan.

Bibeltexten är en stark uppgörelse med den straffande guden. Job vägrar gå med på idén att det han utsatts för skulle bero på att han har syndat eller handlat orättfärdigt. Job utmanar Gud själv att tala. I slutet svarar Gud gåtfullt. Tillvaron är just så obegriplig som Job upplever den. Både godhet och ondska genomsyrar livet. Gud vill livet.

Den oerhörda katastrofen i Sydostasien ställer oss inför exi­stentiella grubblerier. Hur kunde det ske? Varför? Vad är meningen med livet när det på några sekunder kan utplånas av en flodvåg? Hur ska vi återfå hoppet?

Den som tror att religion bara är ett snällt accepterande av guds gärningar bör läsa Gamla testamentet. Här brottas männi­skan med tillvaron. Här ifrågasätts Gud. Den kämpande människan prisar livet och förbannar döden. Kampen ger henne mening.

Om vreden är den ena känslan är medkänslan den andra. Hela Sverige sörjer. Nyårsdagen blev en dag för solidaritet med de drabbade. Aldrig förr har så mycket pengar samlats in på så kort tid. Röda Korset vittnar om att mängder vill hjälpa till inte bara med pengar utan med praktisk handling – de vill stötta människor i sorg, samla in filtar och kläder, åka ner på plats och hjälpa hjälparbetarna.

På Arlanda har volontärer tillsammans med sociala myndigheter, läkarteam och barnpsykologer tillbringat nyårshelgen för att ta emot återvändande svenskar och deras väntande anhöriga. Kyrkan har som vanligt fått bli det rum för tröst som även den mest sekulariserade svensken uppsöker vid stora nationella trauman.

Om det svenska samhället hade bristande katastrofinsikt i ett första skede har det nu uppvisat en fantastisk förmåga till samling och solidaritet. Här finns den smala strimma hopp som lyser genom vintermörkret. Livet måste trots allt gå vidare. Vi behöver varandra.

Jag vill passa på att berömma en konkurrent, Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller, som tillsammans med Aftonbladets ledarskribent polemiserade i radions ”Godmorgon, världen!” mot Carl Rudbeck från högertidskriften Smedjan om regeringens ansvar. Vad än regeringen hade gjort hade den kritiserats, var Kjöllers tes. Kanske har hennes hållning att göra med att hon arbetat inom vården?

Vi som arbetat med människor i kris vet att en vanlig sorgereaktion är just vreden. Den är begriplig. Det farliga är när medierna utnyttjar den för att piska upp stämningar och leta syndabockar.

Sveriges krishantering måste förstås analyseras grundligt. Det finns anledning att ifrågasätta varför det dröjde innan UD agerade. Dessutom borde EU:s krisarbete synas. I en tid när allt har koncentrerats till kriget mot terrorismen har den civila krishanteringen fått ligga i träda. Om detta bör vi ha en offentlig diskussion framöver.

Just nu måste sorgen och solidariteten få ha sin tid.

Likt Job ropar vi ut vårt VARFÖR i vinternatten.

Det finns inget svar. Bara en innerlig medkänsla. Sorgen bär vi gemensamt.

Helle Klein