Starkast är känslan att vi inte räckte till
Vårt samhälle känns hopplöst nu. Så svagt, så utan skydd mot det allra värsta. Vi med våra skatter och vår stolta välfärd. Vi kan inte skydda en 12-årig flicka som huggs ihjäl av sin styvfar. Eller hennes 13-åriga bästis som våldtas av honom. Det är åt helvete.
Det är inte första gången. Vi kunde inte skydda Bobby heller, när han torterades till döds.
Advokaten säger att gärningsmannen har sökt psykiatrisk hjälp, men inte fått tillräckligt.
Det är ju lätt för en advokat att säga. Skyll på psykvården, gör det bara, tänker jag ilsket. Kan det kanske få den 12-åriga flickan tillbaka till livet? Hade inte mördaren tryckt i sig öl och anabola steroider helt på egen hand?
Samtidigt vet jag att advokaten kan ha rätt. Alldeles för många våldsdåd sker i spåren av en psykvård som brister. Människor tar livet av sig själva eller av andra för att samhället inte förstår att man kan ha lika ont i själen som i benen. De galna och tokiga platsar inte i vår välfärd, de sköts med vänsterhanden.
Anders Milton, regeringens psykiatrisamordnare, ber om en miljard kronor under åtta år för att få psykvården på fötter. Politikerna vill inte betala så mycket.
Så händer det, om och om igen, det allra värsta. Anna Lindh hade förmodligen sluppit dö om hon hade haft livvakter och om Mijailo Mijailovic hade fått den psykvård han behövde. Det är outsägligt sorgligt att tänka på.
Sorgen och ilskan över mordet på flickan i Västerhaninge får människor att ropa på hjälp och engagemang, på ett samhälle som bryr sig. Ofta i form av sociala myndigheter som skiljer barnen från sina familjer.
Jag förstår precis den känslan. Sånt här får inte hända. Men det största problemet är inte att socialen underlåter att ”komma och ta ungarna” – utan att ingen sätter stopp innan det blir den enda möjliga lösningen.
Barn är beroende av vuxna. De är alltid mest utsatta av alla. Vem lyssnar på varningssignalerna? Vem tar ansvar? Lärare i skolan, grannar, nära släktingar, fritidsledare, kompisars föräldrar? Flickan i Västerhaninge berättade att hon ville flytta från styvpappan, sin mördare. Vem lyssnade? Vem underlät att kontakta myndigheterna?
Ingen kan svära sig fri från ansvar. Inte när det är barn det handlar om. Välfärd är inte bara att samhället ska fixa saker åt oss. Välfärd är också att vi ska fixa ett samhälle där vi tar ansvar för varandra.
Om ingenting händer, och sedan ingenting, och sedan kommer plötsligt socialen och hämtar barnen – då får vi ett samhälle som inte agerar förrän det redan har gått för långt.
Bobby och flickan i Västerhaninge skulle naturligtvis ha placerats så långt från sina styvpappor som bara möjligt. I andra fall där barn far illa är det svårare. Att placeras i fosterhem är en mycket komplicerad sak. Det är nåt som sätter sig längst inne i själen och präglar barn för livet.
Jag sitter här och försöker förstå. Försöker intellektualisera och tänka klart. Det är svårt. Starkare än allt annat är känslan att vi inte räckte till. Sorgens förtvivlan sänker sig över ett samhälle som faktiskt inte duger.