I Danmark härskar Pia Kjaersgaard

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Många danskar skäms över rasismen i landet

I söndags skrev jag det självklara: ”Vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation.”

Dagen efter ställde vänliga danska nyhetsprogram upp sina tv-kameror framför mig. Min dator höll på att sprängas av mejl från Danmark. Hälften rasande, så rasande att de lovade vallfärda i glädje till min grav. Hälften berättade sorgset om dansk intolerans och nationalism – vapen i kampen mot, främst, muslimer.

Aggressivitet och sorg tycks råda i Danmark. Som min danske favoritpoet Benny Andersen uttrycker saken:

”Jeg er borger i smilets land

det er ikke spor morsamt!”

När jag gräver i den indignerade delen av brevhögen fastnar särskilt ett argument: Sverige är värre: rasistiskt, nazistiskt, tyngt under åsiktskonformism som i osaliga Östtyskland.

Jag vill ogärna formulera något positivt om svensk invandrar- och flyktingpolitik. Den skiljer sig dock alldeles avgörande från dansk. Den svenska staten och de ledande svenska politikerna sanktionerar inte, underblåser inte, systematiskt islamofobi och främlingsfientlighet. Regeringen i Sverige skriver inte ”utlänningslagar” i samarbete med ett högerpopulistiskt och hotfullt främlingsfientligt parti.

Hårda språktester

Detta danska samarbete har skapat lagar som drastiskt river ned invandrares och flyktingars rätt att bli medborgare: oändligt lång väntetid, detaljerade test i språk och danskhet. Krav om lojalitetsförklaring.

Europarådets kommissionär för mänskliga fri- och rättigheter har kraftigt kritiserat lagarna. Den konservativa tidningen Berlingske beskriver regelsystemet som riktat mot muslimer, ”som islamofobi.”

En rad människorättsorganisationer – Helsingforskommittén, Human Rights Watch, FN-institutioner och en EU-kommission – karaktäriserar dansk invandrarpolitik som kränkande och fördomsfull.

”Regeringens integrationspolitik kan bidra till ett fientligt klimat mot etniska och religiösa minoriteter”, uttalar sig Europarådet.

Den danska regeringen och dansk folkeparti skriver självberömmande, att de pressat ned familjeåterföreningen till ett minimum och dessutom sänder ut fler ur landet än som tas emot: ”Vår politik har fungerat”, myser statsminister Fogh Rasmussen.

Ett lands politiska klimat kan och bör mätas i parlamenten, hur debatterna ser ut, hur offentligheten tänker och känner.

Louise Frevert heter en ledande medlem av dansk folkeparti. Hon var partiets kandidat till den prestigefyllda posten som Köpenhamns överborgmästare. Frevert framförde som förslag att småkriminella muslimska ungdomar borde säljas för 25 kronor styck till ryska fängelser, eftersom det beklagligtvis inte gick att avrätta dem. (Allt dokumenterat i bokform.)

Pia Kjaersgaard, partiledare, jämför upproret mot humanitär invandrarpolitik med motståndsrörelsens kamp mot den nazistiska ockupationen.

Hennes unge partivän, tillika folketingsledamot, Morten Messer-schmidt (han heter så) menar: ”Att vilja uppföra en moské

i Danmark är ett knäfall för en totalitär mentalitet.”

Människor med de värderingarna skriver lagar och är förtroendefullt allierade med den borgerliga rege-ringen. Värdeskalorna dem emellan sammanfaller. Den tidigare integrationsministern Bertel Haarder, venstre, anser att flyktingar har svårt att gå upp på morgnarna, simulerar sjuklighet och skaffar falska läkarintyg. De borde i stället, säger han, ta de lägst avlönade, skitigaste jobben, till exempel som svinskötare.

”Tokiga hembygdsföreningar”

När arbetsmarknadsminister Claus Hjort Frederiksen som han säger ”talar ur skägget” bubblar det ut sådant som, att flyktingar både är arbetsovilliga och obenägna att bli ”danska till själen”. Ministern säger, i en fryntlig bisats, att invandrare ska ha rätt ”att odla vilka tokiga hembygdsföreningar som helst”.

Detta offentliga Danmark, stats- och regerings- Danmark, sammanflätat med allsköns fördomsfull inskränkthet möter motstånd inifrån. Till exempel från breda författarupprop, från hundratals präster och ansvarskännande ambassadörer.

Statsminister Fogh Rasmussen säger att författarna vill lägga en kvävande kudde över folkets yttrandefrihet. Han är nöjd med det Danmark han skapar: ”Öppet, frisinnat och fördomsfritt”. Hans verbala attack försöker pricka ner den kritik som bland annat jag framfört.

Förr i tiden var det möjligt att uppskatta danska regeringschefer, också borgerliga. Poul Schlüter till exempel. Han spelade trombon och Glenn Miller när vi möttes på hans ämbetsrum.

Olle Svenning