Den tragiska döden räddar demokratin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-11
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
USA:s bomber över Irak sprider demokrati till Mellanöstern. Så lyder det senaste budskapet från George W Bush. Fria val har hållits i det ockuperade Palestina, Libanon följer snart exemplet. Palestinierna och libaneserna bör snarare tacka döden än Bush. Utan den åldrige Arafats död hade valen ställts in och utan mordet på Rafiq Hariri hade Martyrernas torg i Beirut inte fyllts av folkliga demonstrationer.
Bush säger klokt nog att syriska militärer och spioner ska lämna Libanon. Främmande trupper och ockupanter måste, enligt samma princip, försvinna både från Irak och Palestina. Om det är demokrati Bush vill sprida till Mellanöstern.
Il Manifesto är en av den europeiska vänsterns bästa och vackraste tidningar. Den sköts främst av två kvinnor: Luciana Castellina, för en period EU-parlamentariker, och Rossana Rossanda, spränglärd oberoende kommunist. Tidningens ledande utrikesreporter är Giuliana Sgrena, kämpande feminist och därför starkt kritisk till kvinnofientliga inslag i muslimsk fundamentalism.
Bland Sgrenas rapporter från Irak fäste jag mig vid hennes text om de tiotusentals fångar som sitter inspärrade i tortyrfängelset Abu Ghraib, Camp Bucca och andra institutioner.
De inspärrade utsätts för systematiska övergrepp, spärras in utan rättegång och berövas advokathjälp. En del deporteras till tredje land.
Sgrena lämnade Irak för en vecka sedan, hon hade släppts fri från den plats där hon hållits gisslan.
På vägen mot flygplanet och friheten var hon ytterst nära att bli dödad av amerikanska soldater.
Den italienske säkerhetsagenten Nicola Calipari räddade henne. Hans skyddande kropp genomborrades, dödligt, av amerikansk ammunition.
Il Manifesto skrev i veckan, att de fått hem en kamrat (Sgrena) och förlorat ”en som skulle ha blivit vår vän ”(Calipari). Den radikala italienska vänstern har annars få vänner inom säkerhetstjänsten.
Silvio Berlusconi, Bushs svassande beundrare, vågade protestera mot USA-soldaternas beskjutning. Närheten till döden gjorde honom överraskande mänsklig.
Historien är som alltid närvarande i nuet. Samtidigt som libaneser från alla slags trosriktningar håller hårt och besvärjande i den gemensamma cederträ-flaggan, presenteras en prisbelönt film om landets förmodligen värsta massaker.
Filmarna Monika Borgmann och Lothar Slim har återskapat berättelsen om Sabra och Chatila, de palestinska flyktinglägren där tusentals barn och åldringar slaktades av kristen milis. Ariel Sharon övervakade morden.
Filmarna intervjuar sex av de kristna bödlarna. Ingen ber om ursäkt för massmorden. Det skulle inte heller Sharon göra.
I veckan hyllades Knut Stålbergs väldiga de Gaulle-biografi. Jag är imponerad av Stålbergs otroliga arbetsinsats och lojalitet mot den auktoritäre generalen. Men behövde Stålberg för den skull så drastiskt förminska vänsterns stora motståndsmän och antikolonialister, Léon Blum och Pierre Mendès France. Dessa båda judiska radikaler kastades under kriget i fängelse och koncentrationsläger medan de Gaulle satt tämligen tryggt i London.