Jag saknar buffeln Persson
Sex dagar kvar. På söndag gäller det. Det val som enligt de flesta bedömare såg ut att vara avgjort på förhand tycks i stället bli en riktig rysare. Så bra!
Demokratins motor är konflikten, åsiktsbrytningen. Länge handlade årets valrörelse om bristen på alternativ. Mediala förståsigpåare hävdade att alla partier egentligen tycker likadant och att ideologierna är döda. De fick fel.
Sällan har en valrörelse varit så ideologisk. Klassiska höger/vänster-frågor som inställningen till välfärdsstaten, arbetsmarknadens organisering, fackliga rättigheter, jämlikheten och solidariteten med ”nya svenskar” har präglat debatter, torgmöten och partiledarutfrågningar.
Varken medier eller partiernas valstrateger räknade med detta. Socialdemokratin antog från start en tillbakalutad statsmannamässig pose, vädjande till folket om att låta det som är bestå.
I Björkviks Folkets park talade Göran Persson om vikten av koncensus och nationell samling. Inga konflikter. Inga utspel. Inga ideologiska angrepp. Per Albin stod som förebild.
Det fungerade så länge oppositionen slog sig själv i spillror och inte lyckades formulera ett enda intressant motangrepp. Men så kom den där Leijonborg och sa ”språktest”, att det inte är fel att ställa krav samt att arbetskraftsinvandrare som går utan jobb i tre månader ska skickas tillbaka. Plötsligt stod både människosyn och arbetsrätt i centrum.
I stället för att ta upp kampen mot den auktoritära liberalismen hamnade socialdemokratin på defensiven. Det är obegripligt. Kanske har det med medialiseringen av politiken att göra.
Göran Persson, som under lång tid beskylldes för att vara både buffel och diktator, blev hela svenska folkets Mys-Persson i media. Opinionssiffrorna vände uppåt. Det tolkades som om väljarna ville ha den lågmälde förvaltaren till statsminister, inte den ideologiskt stridbare.
Det visar sig nu vara en missbedömning. Väljarna kände uppenbart ökat förtroende för Persson och socialdemokratin, men det hade nog snarare med politiska realiteter som minskad arbetslöshet, bättre ekonomi och bra sociala reformer att göra än med en förändrad mediebild. Förtroendet gällde kanske politiken, inte bara partiledaren.
Soffliggarna är socialdemokratins största fiende. Nu gäller det att få väljarna att förstå att det spelar roll att rösta, att det finns skillnader i svensk politik. Då fungerar inte den nedtonade statsmannaprofilen.
Ur det förtroende som regeringspartiet lyckats vinna hos breda väljargrupper borde en fräckare socialdemokrati kunna födas. En socialdemokrati som både är regeringsvan och reformvänlig, som både vet att sköta ekonomin och bärs av visionen om ett solidariskt samhälle.
I kväll duellerar Göran Persson med moderaternas Bo Lundgren i tv. Måtte det slå gnistor om debatten.
Politik är kamp om idéer, inte bara om makt. Det är dags för Mys-Persson att bli lite buffligare.