Fattiga barn – en moralfråga
I dag börjar årets fattigaste helg i årets fattigaste månad. Nyligen skickande en skola i Täby ut följande meddelande till föräldrarna:
”Eftersom vi kommer att efterfråga skridskor och eventuellt längdskidsutrustning med kort varsel, ber vi er kolla igenom ert barns utrustning, så att det finns tillgängligt till idrottslektioner framöver!”
Självklart vill skolan väl, skidor och skridskor är ju så roligt, men för den mamma som nyss valde bort att köpa vinterjacka till sig själv för att kunna ge barnen julklappar blir det ytterligare ett krav hon inte kan leva upp till.
Och hennes barn vet, för små grytor har också öron.
”Jag känner varje dag att jag vill göra saker som andra gör, men som jag inte har råd med. Jag är tyst om det. Jag säger alltid att jag inte vill följa med när kompisarna gör saker som kostar”, som ett barn sa i Rädda barnens rapport om Barnfattigdom från 2012.
Den senaste siffran är från 2013. Då levde enligt Rädda barnen 234 000 barn i fattigdom i Sverige. Det betyder inte att de lever som i Somalia men att familjerna har socialbidrag eller så låga inkomster att det inte täcker nödvändiga utgifter. Framför allt är det barn till ensamstående eller till föräldrar med utländsk bakgrund.
Fördelningspolitik
I rapporten ”Working poor” av tankesmedjan Tiden från i våras lyfter författaren Lina Stenberg fram att fattigdomen bland personer utanför arbetsmarknaden har ökat från 24 procent 2005 till 46 procent. Men även andelen arbetande fattiga har ökat dramatiskt. Drygt var femte ensamstående förälder med ett arbetaryrke var fattig 2013 trots att hen jobbade.
Socialdemokraterna var i opposition mycket kritiska till att regeringen gjorde för lite för att minska barnfattigdomen.
I regering har man bland annat höjt försörjningsstödet och grundnivån i föräldraförsäkringen samt förbättrat a-kassan och tagit bort stupstocken i sjukförsäkringen.
Det är klockren fördelningspolitik.
Försvunnit ur debatten
Men fortfarande saknas en nationell handlingsplan mot barnfattigdom och ett mer systematiskt arbete för att inga barn ska behöva växa upp fattiga.
Professor Tapio Salonen räknade 2011 ut att prislappen är ungefär 15 miljarder för att utrota barnfattigdomen. I dag är kostnaden förmodligen högre och frågan har i princip försvunnit ur den politiska debatten.
I grunden handlar det om moral. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en enda unge tillåts växa upp i fattigdom.