Först i efterhand inser vi att tystnadskulturen är skruvad
Nu lyssnar vi på offren
Nyligen dömdes australiske kardinalen George Pell till fängelse för övergrepp på två minderåriga pojkar på 90-talet. Bland annat ska kardinalen ha tvingat den ena pojken till oralsex, tagit på pojkarnas kön och onanerat framför dem, enligt domen. Kardinalen, som varit en av världens högst uppsatta inom katolska kyrkan, har inte saknat stöd av mäktiga vänner. Bland annat har Australiens tidigare premiärminister John Howard gått i god för hans karaktär.
Domaren konstaterade att ”övergreppen innehöll ytterligare ett lager av förnedring och nedbrytning för offren eftersom de bevittnat varandras övergrepp”. Båda de drabbade hade förtjänat att få höra de orden, men det ena brottsoffret avled av en överdos 2014.
Ingen slump att ”Leaving Neverland” görs nu
Den som utsatts för övergrepp vänder inte sällan smärtan inåt. Rädslan för att inte bli trodd är stor. Den rädslan blir självklart inte mindre när förövaren är beundrad och upphöjd. En maktposition var länge en garanti för att utsatta skulle tiga och i en patriarkal struktur håller man varandra om ryggen.
På så sätt var Metoo den tystades vrål. Anmälningarna har ökat, vi har fått nya lagar som bättre inkluderar vad övergrepp innebär och som sätter fokus på förövarens ansvar.
Vi ser ett fullkomligt magiskt skifte: hur allt färre tiger och lider. Viktigast av allt, vi lyssnar på offren. Vi viftar inte undan deras vittnesmål, inte ens när rättsväsendet sviker, och det gäller för alla. Det är ingen slump att dokumentären “Leaving Neverland” kommer nu, där två män berättar om vad de utsattes för som barn av popstjärnan Michael Jackson.
”Helt oacceptabelt”
Nyligen lämnade tidigare landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) riksdagen efter att flera moderata riksdagskvinnor larmat om att han ska ha utsatt dem för sexuella ofredanden. Den interna utredningen pågick i månader. Riksdagsledamoten Cecilia Magnusson (M) beskriver hur hon undvek att sitta nära Erlandsson och hur hon försökte varna kvinnliga kollegor. “Att Centerpartiet låtit honom hållas är helt oacceptabelt”, säger hon. Hennes beskrivning fångar på pricken hur man agerar i en tystnadskultur. Man undviker. Man varnar andra.
Jag har själv upplevt det på arbetsplatser, och det är först när man ser tillbaka på en tystnadskultur som man ser hur skruvad den är. Att tvingas förhålla sig till den som går över gränsen, eftersom den som gör det har stort inflytande.
Att mediala övertramp skedde i Metoo-rörelsen kan ingen ifrågasätta. Men den markerade en gräns som vi inte kan backa tillbaka över. Annie Lööf (C) sa om Erlandsson: “Vi tar kvinnornas berättelser på största allvar. Gör man sig skyldig till ett oacceptabelt beteende får det konsekvenser, oavsett vem man är.”
Det finns inga heliga kor.