Det dröjde år innan Clara insåg att det var våldtäkt
Metoo-rörelsens avtryck märks i domstolar
Har Metoo gjort skillnad? Svaret är utan tvekan ja. Fler har vågat anmäla. Kraften i att tillsammans våga berätta bekräftas också av Sveriges Radio Ekots genomgång av rättsfallen sedan hösten 2017. Vi kan tydligt se att rörelsen har fått genomslag i domstolar. I 14 rättsfall har "metoo" nämnts eller hänvisats till i domen.
Ett sådant fall rör skådespelaren Elsa som var lekledare på Moraparken i Dalarna. Hon stojade med barnen, när en främmande man plötsligt klämde henne på rumpan. Skrockande sa han “Metoo”.
– Som att jag nu fick vara med i metoo-klubben som alla andra kvinnor. Jag blev helt ställd, säger Elsa till SR Ekot.
Inombords kokade hon av ilska. Nästa dag blev hon kontaktad av sin arbetsgivare, som frågade om det var okej om de polisanmälde detta åt henne. Mannen identifierades senare, och dömdes för sexuellt ofredande.
– Nu är det han som får skämmas, säger Elsa.
”Jag kände mig jättesmutsig”
SR Ekot möter också Clara. När hon var 15 år gick hon på fest och blev berusad. En 20-årig man tog med sig henne hem. Nästa dag berättade Clara för sina vänner att hon trodde att hon blivit våldtagen. Men hon ville inte anmäla. Det handlade om flera saker. Dels för att händelsen i sig inte stämde in med hennes bild av en våldtäkt. Det är något som många utsatta vittnar om. Det som hänt påminner inte om den vanliga bilden av den smygande förövaren i buskarna. Är det verkligen en våldtäkt då? 15-åriga Clara lastade också sig själv för att hon blivit full.
– Jag skämdes jättemycket. Jag kände mig jättesmutsig väldigt länge.
Med Metoo-rörelsen kom berättelserna. Alla de som drabbats på samma sätt som hon. Insikten: det hon varit med om var en våldtäkt. Clara vågade anmäla. I september i år dömdes mannen till två års fängelse för två fall av våldtäkt.
Alla revolutioner börjar med att någon vågar höja rösten mot övermakten, att händer hittar varandra och led bildas. Att gruppen tillsammans slår fast: “Hit men inte längre.”
Våg som mejar ner tystnadskulturen
Metoo är en revolution, men en städad sådan. Inga tegelstenar som far genom glasrutor, inga facklor och högafflar. Men en framvällande våg som mejar ner tystnadskulturen.
Resultatet är fullkomligt häpnadsväckande. “Hur kan det här bara ha fått pågå?” är den första tanken. Vad kvinnor tvingats hantera och hitta strategier för på arbetsplatser, såväl som i det offentliga rummet. Hur makt spelar roll, när inflytelserika män kommit undan med i stort sett vad som helst. Som när en i kulturkretsar mäktig man inte kunnat avhålla sig från att tafsa, inte ens på kungligheter. På en högtidssammankomst fick mannen en “barnvakt”, hellre än att man faktiskt tagit tag i problemet.
Tystnadskulturens död är en utveckling vi måste hålla i med näbbar och klor. För än finns mycket kvar att göra. Men det mäktigaste med revolutionen Metoo handlar inte om nya fackliga strategier mot trakasserier eller sparkade kändismän, inte ens om en ny sexualbrottslagstiftning. Det handlar om påminnelsen: styrkan finns i antalet. Hit men inte längre.