Det räcker inte med ett riktigt bra dagis
Ojämlikhet går att bekämpa på förskolan.
Ungefär så kan man summera den danske välfärdsforskaren Gøsta Esping-Andersens resultat om kopplingen mellan förskola och social rörlighet.
Bortom de rent ekonomiska förutsättningarna så får varje litet barn olika saker av sina föräldrar. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, leker med dem, lägger pussel, ritar och stimulerar dem både intellektuellt och språkligt.
Andra föräldrar har inte tiden eller orken att göra det. När barnen börjar så skolan är skillnaderna mellan barnen - vem hänger med, vem hamnar på efterkälken - redan upprättade.
Stimulansen av hjärnan under de första levnadsåren är helt utslagsgivande för framgång i skolan och de fortsatta livschanserna.
Men att gå i förskola verkar, enligt Epsing-Andersen, hjälpa. Och ju tidigare desto bättre. En bra förskoleverksamhet utjämnar helt enkelt skillnader mellan familjers förutsättningar att vara lärande miljöer.
I höstas medverkade Epsing-Andersen vid ett seminarium på studieförbundet SNS i Stockholm och lämnade oss med dystra besked.
När ett barn, som kommer från en socialt svag familj, får gå i en pedagogiskt bra förskola så minskar skillnaderna i inlärningsförmåga och liknande. Men bara till en viss punkt. Vid elva års ålder händer något: den utjämnande effekten försvinner.
Så ser det ut i USA, och så verkar det också se ut i Danmark.
När man blir elva år så är välfärdsstaten inte längre en konkurrent till mamma, pappa och kompisar. Särskilt inte om man bor i socialt svagt område och går i en skola med små resurser.
Här behövs något annat.
I dag finns det 232 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet, enligt Rädda Barnen.
En ny rapport från Stockholms stadsmission lyfter fram sambandet mellan att inte klara skolan och vilket postnummer man har. I många svenska stadsdelar är upp emot 40 procent av eleverna obehöriga till gymnasieskolan.
Segregationen ökar och det syns i skillnaden mellan skolors resultat.
Nästan alla elever i de skolor som finns i Stockholms innerstad har gymnasiebehörighet när de slutar nian. I den nu nedlagda Rågsvedsskolan, några kilometer söderut med tunnelbanan, var det i våras bara 29 procent av niorna som hade det.
I Malmöskolan Apelgårdskolan i Rosengård har 48 procent godkända betyg. På Strandskolan i Klagshamn - också i Malmö kommun - är samma siffra 95 procent.
Forskning visar att det finns ett starkt samband mellan att växa upp i fattigdom och att få dåliga betyg i grundskolan. Barn som växer upp med föräldrar som måste ta socialbidrag för att klara sig har dessutom svårare att klara gymnasiet.
Det här är barn som löper dubbelt så stor risk att dö i förtid. De löper mycket större risk att bli inskrivna på sjukhus, få sjukdomar i lungorna eller drabbas av psykisk ohälsa.
Många av de här barnen hamnar utanför systemen när de blir vuxna och måste leva på socialbidrag när de fyller 23 år. Så permanentas utanförskap och cementeras klasspositioner.
Från USA finns en skräckinjagande bild på temat:
Lika ofta som välbeställda collegeavhoppare är kvar i samhällstoppen, lika ofta blir sådana som klarar utbildning men har fattiga föräldrar kvar på botten.
Sverige och andra nordiska länder utmärker sig genom att det går att röra sig uppåt på klasstrappan. Men barn som föds in i de finaste familjerna blir kvar där, med allra största sannolikhet. I ett verkligt jämlikt samhälle så borde samhällets elitgrupper inte kunna försvara sina privilegier under generationer. Men det gör de.
Ekonomihistorikern Gregory Clark har tittat på inkomsterna för svenskar med adliga efternamn och jämfört dem med inkomsterna hos svenskar med efternamnet Andersson. Han finner att personer vars förfäder tillhörde 1700-talets adliga maktelit än i dag är överrepresenterad bland Sveriges höginkomsttagare.
Mönstret går igen när det gäller vilka som har privata förmögenheter och vilka som har högstatusjobb. Detta trots avskaffade privilegier, årtionden av socialdemokrati och familjebildningar över klassgränserna.
Om vi vill ha social rörlighet på allvar är det kanske dags att vi inser att en bra förskola och en bra grundskola är extremt viktiga men att det inte räcker.
Vi måste ha ett bättre samhälle också.