Strejken – en utmärkt lektion i kollektiv styrka

Den senaste veckan har medlemmarna strömmat till Vårdförbundet. Tvåhundra nyanmälda om dagen rapporteras. I måndags sökte fyrahundrasjutiosju sjuksköterskor och andra vårdanställda medlemskap i facket.

Häpnadsväckande i en tid när det annars oftast talas om medlemsflykt och fackföreningsrörelsens kris.

Orsaken är naturligtvis konflikten, och ett motiv antagligen rent ekonomiskt. Bland de nyblivna medlemmarna i Vårdförbundet finns säkert en och annan som insett att de står inför valet att strejka på egen bekostnad eller bli strejkbrytare, svartfötter. Då kan konfliktfonderna hjälpa upp den fackliga medvetenheten.

Jag misstänker dock att det bland Vårdförbundets nya medlemmar finns många som har mer än ekonomiska motiv. Som kanske för första gången förstår vad facklig organisation handlar om. En strejk kan nämligen vara en utmärkt lektion i styrkan i kollektivt handlande.

I debatten om arbetsmarknaden finns en – kanske rimlig – syn på parternas uppdrag. Tillsammans ska de garantera arbetsfred och obruten produktion.

Rimlig därför att konflikter sällan leder till framgångar för någon. Rimlig också därför att priset, i form av svikna förtroenden och förlorade lojaliteter, aldrig kan överblickas i förväg.

Men enigheten har ett pris, i alla fall för den fackliga rörelsen. Vid de förhandlingsbord där arbetsfreden ska värnas får de vanliga medlemmarna sällan riktigt plats. Det blir liksom inget utrymme mellan procentsatser, medlingsbud och nattmanglingar. Det hjälper inte att avtalsbud och förhandlingspositioner är grundligt förankrade. I värsta fall bidrar det bara till förväntningar som inte motsvaras av resultatet.

Sådant föder vanmakt.

Den vanmakt som exploderade när Vårdförbundets kongress för snart fyra veckor sedan sa nej till det medlarbud förbundsledningen ville acceptera.

De sjukvårdsanställda har ett kraftfullt stöd i den allmänna opinionen. Krav på förbättrade lägstalöner och en rimligare värdering av felavlönade kvinnliga löntagarkollektiv får, lyckligtvis, det.

Ändå kommer det att bli svårt att hitta en lösning på vårdkonflikten. De fackliga ledarna får svårt att trovärdigt driva krav de redan en gång givit upp. Arbetsgivaren kan knappast motivera ett bud som är högre än det som sånär gav en överenskommelse och medlarna vet att andra fackliga organisationer tittar dem över axeln.

Det skulle kunna bli en lång strejk, om det inte vore för dess konsekvenser. Det är en sak att få allmänheten att sympatisera med vårdpersonalens krav, en annan att i längden få samma allmänhet att acceptera sämre vård när de blir sjuka. En konflikt är dessutom dyr, för facket och för de anställda.

Det finns med andra ord anledning att frukta för framtida besvikelse. Men en sak lär ingen kunna ta ifrån de vårdanställda som just nu strejkar. Stoltheten över att de tillsammans har stått upp för sina krav.

Följ ämnen i artikeln