Mot ljuset
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det tycks som om ett långfredagsmörker har sänkt sig över socialdemokratin. Opinionssiffror dalar, skandaler rullas upp. Det fuskas i ungdomsförbundet. Det bråkas i Stockholms arbetarekommun. Partiledningen gnäller på medierna. Medierna känner vittring och blir än mer enkelspåriga.
Gnällandet och skällandet är tyvärr socialdemokratins signum påsken 2005.
En rörelse som inte är på gott humör kan inte frälsa några nya själar. Det vet varenda frikyrkopastor.
Visserligen finns en annan strategi – att skrämma med de onda krafterna ”där ute”. Den strategin förenade arbetarrörelse och frikyrkorörelse vid 1900-talets början. Hoppet var att mörkret skulle besegras en gång för alla. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, sjöng en rörelse som ännu inte hade tagit makten.
Kombinerat med utvecklingsoptimismen utlovades att det skulle bli bättre och bättre i en rakt stigande kurva. Det onda, det vill säga de fel och brister man ville göra upp med, låg utanför arbetarrörelsen själv. Sammanhållning, kampvilja och tålamod var det som kunde bära mot en bättre framtid.
Jag läser ett nummer av tidskriften 1989 som det socialdemokratiska ungdomsförbundet och de kristna socialdemokraterna gav ut i mitten av 1980-talet. Det var då socialdemokrater fortfarande trodde på vikten av idédebatt.
Lundateologen Gustaf Wingren skrev om framtidstro. Han pekade just på problemet för en rörelse som kombinerat utvecklingstron med att lokalisera allt ont utanför sin egen maktsfär. ”Den typen av lokalisering är icke möjlig efter ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav”, skrev Wingren och hävdade att framtidstron bara kan bevaras om den tillåts innehålla självrannsakan och självkritik.
Risken är att idén om att ”från mörkret stiga vi mot ljuset” blir ett hinder för realism och klarsyn. Det får helt enkelt inte finnas något mörker som hotar framöver för då vore ju socialdemokraterna själva skuld till det.
”Det är med rörelser som det är med människor. De som betraktar sig själva som rena oskulder, tyvärr omgivna av bovar, de blir utan livsmod, alltid ’drabbade’ av något ont”, skrev Wingren vidare.
Livsmodet finns hos dem som lever i uppgörelse med sina egna handlingar och som vägrar att betrakta sig blott som offer för andras illvilja.
I de socialdemokratiska högtidstalen sägs ibland att ”vi socialdemokrater alltid måste vara i opposition”. Häri ligger en insikt om vikten av att bevara sitt samhällskritiska salt trots det långa regeringsinnehavet.
Ändå präglas just nu socialdemokratin av ivrigt försvarsarbete. Känslan av att vara orättvist drabbad, om det så är av mediala kampanjer eller av marknaden eller möjligen moderaterna, skapar uppgivenhet. Och blindhet för de verkliga problem som finns i samhället och som borde bekämpas av en samhällsförändrande kraft som arbetarrörelsen.
Jag läser i Aktuellt i politiken om kommunalrådet i Värmdö, Lars Bryntesson (s). Där har socialdemokraterna lyckats bryta ett långt moderat maktinnehav i kommunen. Inte genom att skrämma väljarna och varna för ”högerspöket” utan genom att erbjuda framtidsinriktade alternativ. Satsningar på föreningslivet, den sociala ekonomin, och på byggandet av allianser med andra partier isolerade moderaterna och engagerade väljarna.
I verklig delaktighet gror framtidstron och viljan att förändra. En klassisk folkrörelsedemokratisk tanke.
När gamla gubbstrukturer gör allt för att behålla makten i Stockholms arbetarekommun ser vi tecknet på hur farligt det är när inget utrymme ges för självrannsakan. Ofelbara herrar vid utvaldhetens groggbord skapar ingen framtid.
Socialdemokratin i Sverige befinner sig i påskaftons skälvande tomrum mellan död och liv. Något har gått förlorat, men kanske kan det väckas till liv på nytt.
Framtidstron uppstår i vetskapen om långfredagens mörker och längtan efter påskdagens ljus.