Valet i Israel avgör Palestinas framtid

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I morgon går israelerna till val. De röstar inte bara om sin egen framtid.

Ehud Olmert tar förmodligen hem segern med det nystartade partiet Kadima. Partiets grundare, premiärminister Ariel Sharon, ligger i koma och kommer aldrig tillbaka till israelisk politik. Hans fotografi pryder dock valaffischerna för Kadima, som betyder ”framåt”.

Olmert har tydligt deklarerat att Sharons idé att Israel agerar ensidigt utan att förhandla med palestinierna ska gälla. Det innebär ett fortsatt tillbakadragande från Västbanken men det innebär också att nya gränser dras som befäster stora bosättningar, exempelvis runtom Jerusalem.

En rapport från FN pekar på hur sönderstyckat det palestins­ka territoriet håller på att bli. Permanenta och rörliga gränskontroller, murbygget samt nya motorvägar och bosättningar skär av förbindelserna mellan de palestinska städerna.

”En ny geografisk, social och ekonomisk verklighet har på så sätt skapats på Västbanken”, skriver den israeliska Haaretz-journalisten Amira Hass.

Parallellerna till den sydafrikanska apartheidregimens bantustanstrategi dras av alltfler Mellanösternbedömare.

Handeln fungerar inte med alla restriktioner för resande och transporter. Arbetslösheten är skyhög. Den palestinska ekonomin är i full färd att raseras.

Inte heller den israeliska ekonomin är god. Ockupationspolitiken kostar gigantiska summor. Arbetarpartiets nya ledare Amir Peretz har försökt driva de sociala frågorna i årets valrörelse.

Säkerhetsfrågan tycks dock som alltid vara den avgörande för valets utgång. I israelisk politik handlar höger mot väns­ter mer om synen på ockupationspolitiken och förhållandet till palestinierna än om ekonomisk eller social politik.

Valdeltagandet spås bli lågt. Mellanösternkonflikten har skapat en uppgivenhet också i det israeliska samhället. Risken är att ultrahögerns krafter utnyttjar detta.

Valet är egentligen en nationell folkomröstning om Västbankens framtid, skriver Haaretz på ledarplats.

Problemet är att de två miljoner palestinier som bor där inte får säga sin mening.

Israels regering med Ehud Olmert i spetsen hävdar att det inte finns någon palestinsk part att förhandla med. Det skylls på det palestinska valet där islamistiska Hamas segrade.

Denna ensidiga israeliska hållning drev dock Sharon långt innan Hamas kom till makten. Trots att palestinska presidenten Abu Mazen både har lyckats upprätthålla vapenvila och samla brett stöd hos de olika palestinska grupperingarna har Israel ansett att det inte finns någon palestinsk part. Viljan att förhandla är inte särskilt stor.

Den israeliska konfiskeringen av palestiniernas tull- och skatte­inkomster är oacceptabel. Att ytterligare bestraffa palestinierna för att de i demokratisk ordning valt ”fel” vore en katastrofal hållning från det internationella samfundets sida. Det skulle bara gynna extremisterna.

I stället måste omvärlden uppmuntra demokratiseringen i Palestina och samtidigt ställa krav på att den israeliska ockupationen upphör. Israel måste tillbaka till förhandlingsbordet.

Kadima och Hamas är båda sprungna ur ockupationen, de har kommit till genom proteströster. Båda folken – israeler och palestinier – vill förhoppningsvis se att vägen till fred åter beträds.

Det ligger i hela världens intresse att se till att freden också blir rättvis.

Helle Klein