En försnillad nationalklenod

I går presenterade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth en ny kulturutredning. Uppdraget är storslaget, att lägga grunden för hur kulturlivet i Sverige ska förändras.

En sådan sak kan inte tas lättvindigt, och ministern betonade att hon hoppas på politisk samsyn.

Hennes metod är dock en smula ovanlig. I den utredning Adelsohn Liljeroth i?går tillsatte är nämligen rollerna mellan de inblandade omvända.

Politikerna får agera experter, medan experterna – på regeringens uppdrag – får skapa politiken.

Ändå passar kulturministerns nyordning i ett mönster. Regeringen Reinfeldt har nämligen bara tillsatt två parlamentariska utredningar. En hos Carl Bildt på utrikesdepartementet, med uppdrag att se över hjälpen till svenskar utomlands, och en hos Andreas Carlgren på miljödepartementet, med klimatfrågan i fokus.

Ett klassiskt inslag I början av april utsåg socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson ett ensamt justitieråd att utreda trafikförsäkringen.

Politiskt sprängstoff, men ministern valde bort dialogen med andra partier.

Skolminister Björklund tillsatte i början av februari en ny gymnasieutredning, också den utan politiker. Ändå är skolan ett jättesystem där förändringar förhoppningsvis ska tåla kommande regimskiften.

Intrycket är tydligt, diskussion uppfattas som överflödig. Ministrarna har ju redan bestämt vad som ska göras.

Från riksdagen hörs oppositionen klaga på att den inte får yttra sig. Intresseorganisationer upplever att deras synpunkter inte vägs in i beslutsfattandet. Lagrådet och riksrevisionen har pekat på politiska förslag som varit alltför dåligt förberedda.

Det ser ut som ett mönster, ett mönster som riskerar att leda till sämre beslut och fler politiska lappkast.

I så fall tillfogas nog den svenska demokratin ett djupare sår än ministrarna anar.

Följ ämnen i artikeln