Bryt dumhögerns makt över Europa
24 maj 2014
EU-valet
I söndags stod Gunnar Hökmark, Moderaternas toppkandidat till EU-parlamentet i SVT:s ”Agenda” och sa att EU:s ekonomiska kris berodde på ”underskottspolitik”.
Det var en till lika delar chockerande som fördummande föreställning.
Europas värsta ekonomiska kris sedan 30-talet började i USA när banken Lehman Brothers föll. Orsaken var inte, vilket Hökmark låtsades, oansvariga vänsterpolitiker eller lata greker. Det började som en bankkris orsakad av politisk naivitet, människans girighet och bristande regleringar. Det blev en efterfrågekris och sen en statsskuldskris.
För att sammanfatta så var det just Gunnar Hökmarks enfaldiga marknadsfundamentalism som ledde fram till en situation där valutaunionen närmade sig kollapsens rand.
Priset betalades av europeiska löntagare två gånger. Först i form av krympande ekonomier och högre arbetslöshet och sen igen när receptet skrevs ut: lönesänkningar, försvagade fackliga rättigheter och enorma besparingar i offentlig sektor.
I dag är 26 miljoner människor i EU arbetslösa. Många av dem på grund av högerns vansinniga åtstramningspolitik.
Men Gunnar Hökmark ber inte om ursäkt. Han klamrar sig med en dåres envishet fast vid gamla käpphästar och förlegade förklaringsmodeller.
På söndag är det sista dagen att rösta i valet till EU-parlamentet.
I bland – som i ”Agenda”debatten i söndags – känns det som om de svenska partierna gör sitt bästa för att få väljarna att stanna hemma.
Moderaterna går till val på att de ”tror på Europa”, Folkpartiet på att säga nej till rysk gas. Kristdemokraterna har en valaffisch med Lars Adaktusson bakom en jättestor pappershög.
Que?
Vaddå tror på Europa? Vem är för rysk gas? Och ska Lars Adaktusson inte jobba i parlamentet utan ägna sin tid åt att gräva bland kollegornas taxikvitton?
EU efter krisen är längre än någonsin från en socialdemokratisk vision om ett socialt Europa. Det är inte konstigt: I femton års tid har högerpolitiker suttit vid rodret. Krishanteringen har undergrävt förtroendet för politiker och institutioner. Hökmarks kompisar har friat bankirerna och låta pensionärer betala.
Den europeiska vänstern saknar fortfarande både gemensam vision och berättelse om krisen. Det är en stor brist, och kanske en förklaring till att de inte ligger ännu bättre till i opinionsmätningarna. I söndags klarade inte Marita Ulvskog av att korrigera Hökmarks mest bisarra påståenden.
I brist på en tydlig europeisk konflikt mellan höger och vänster växer nu stödet för rasistiska och nationalistiska krafter.
Vi ser det i framgångarna för högerextrema Jobbik i Ungern, för nazisterna i grekiska Gyllene Gryning och för Marine Le Pen i Frankrike.
Som Philippe Legrain, den före detta rådgivaren till EU-kommissionens ordförande Barroso, skrev i en artikel i brittiska tidningen The Guardian förra veckan: För att väljarna ska återfå förtroendet för EU krävs en ärlig diskussion om vad det är som gått fel. Hur stort det demokratiska underskottet är. Hur illa krisen sköttes.
Att diskutera detta är inte att vara ”EU-kritisk”. Utan att delta i ett samtal om en gemensam framtid.
Europas höger har ett tungt ansvar. Till och med Internationella valutafonden, IMF, har bett om ursäkt för att åtstramningarna blev för hårda. Men inte Gunnar Hökmark.
Sanningen är att EU-valet gör skillnad.
Det spelar roll om Gunnar Hökmarks konservativa kompisar eller S-gruppen blir störst i parlamentet. Det spelar roll om socialdemokraten Martin Schultz eller ännu en högerman styr EU-kommissionen.
Det spelar roll om Europa väljer att stå kvar eller äntligen tar ett steg åt vänster.