Barroso står i vägen för EU:s utveckling
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I två decennier har EU-kommissionen letts av män med nära anknytning till kristdemokratin. Jacques Delors tillhörde för all del Mitterrands socialister, men kom från den borgerliga vänstern och fanns ständigt i centrum av den katolska kyrkan. Romano Prodi byggde sin politiska makt på den kristdemokratiska vänstern.
Delors var EU:s store reformator. Prodi verkställde stora svåra beslut: EMU och utvidgningen exempelvis.
Jacques Santer, den kristdemokratiska parentesen, förbinds mest med skandaler, korruption och det genanta sammanbrottet för EU-kommissionen.
José Manuel Barroso, närstående kristdemokratin och den politiska högern, kan vara på väg att repetera den föreställningen. Första akten har passerat och i den föll Rocco Buttiglione bort från rollistan.
Barroso försökte, som Le Monde visar, i det längsta rädda detta fördemokratiska Berlusconi-samvete. Enligt den franska tidningen fanns bland EU-ländernas ledare en oro för att Barroso skulle göra upp med EU:s högerextremister för att rädda sin kommission.
Jacques Barrot, tänkt fransk EU-kommissionär, fick frågan av sin landsman Jean-Claude Martinez, ledare för högerextremistiska Nationella Fronten: "Hur många röster saknar kommissionen? Jag disponerar ett femtontal". Martinez ville rädda "soldat Barroso". Han fick också tillfälle att möta Barroso för ett personligt samtal.
Oron spred sig inom EU. Skulle kommissionen verkligen väljas med hjälp av främlingsfientliga krafter?
Jacques Barrot valde att kontakta "sin" president Jacques Chirac. Den måttlöst energiske presidenten ringde omedelbart, från sitt flygplan, till Barroso och varnade: Om EU-kommissionen väljs med hjälp av högerextremister kommer jag att skapa en stor kris inom EU.
Den brittiske kommissionärskandidaten Peter Mandelson, djupt plågad av Buttigliones groteska fördomar, hade kontaktat Tony Blair för att få garantier för att EU-kommissionen måste väljas med bred majoritet.
Det fanns därmed ingen annan utväg för Barroso än att ta farväl av partivännen Buttiglione.
Barrosos politiska läge kan sammanfattas: EU-parlamentets majoritet har, i praktiken, underkänt honom. Hans kommissionsförslag avvisades.
Hans förtroende hos några av de viktigaste EU-länderna är inte större än att de tror honom om att söka samverkan med högerextremister.
Framför mig ligger Jeremy Rifkins sympatiska bok "The European Dream", en amerikansk hyllning till det civiliserade europeiska bygget. I sin entusiasm påminner den mig om Anthony Sampsons klassiker "De nya européerna", en 60-talsdröm om ett Europa på väg mot himmelriket eller åtminstone välfärd för alla, semesterresor till Mallorca och två bilar i varje familjegarage.
Rifkin är federalist för EU:s del och ser Europa som civiliserad, mänsklig kontrast till ett alltmer vildsint kapitalistiskt USA.
Ett så storslaget projekt kan inte ledas av José Manuel Barroso, en lam anka innan han ens börjat regera.