De tycker att hon tjänar nog

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

26 AUGUSTI 2011. Avtalsrörelsen

På måndag är det meningen att LO-förbundens representanter ska fastställa plattformen inför årets avtalsrörelse. Det handlar om kraven i de kommande förhandlingarna och om samar­betet mellan förbunden.

I praktiken blir dock mån­dagens beslut mest en forma­litet. LO-styrelsen har nämligen redan kommit överens om ett förslag. LO vill förhandla direkt med Svenskt Näringsliv om avtalsförsäkringarna. Alla förbund kommer också att lyfta frågan om osäkra anställningar och – inte minst – kräva en utjämning av lönerna.

Facket nära knäckas

Jämställdhetspotterna från 2006 års avtalsrörelse kommer delvis tillbaka. Det talas åter om kvinnor som inte bara är låg­avlönade, utan faktiskt fel­avlönade i förhållande till ansvar och arbetsuppgifter.

Siffrorna återstår, men prin­ciperna är klara. Och de är inte kontroversiella.

Jämställdhetspotterna har varit nära att knäcka det fackliga samarbetet tidigare. Framför allt för industriförbund som har många lågavlönade, men färre kvinnor, har talet om felavlönade varit svårsmält. Plattformen är dessutom en del av LO-samarbetet. Den senaste avtalsrörelsen visade att tjänstemän och akademiker knappast accep­terar det utan vidare.

Ett problem för Ågren

Ändå är det knappast motsättningarna inom fackförenings­rörelsen som gör LO:s krav på jämställdhet, utjämning och trygghet kontroversiella. Det är i stället motkraven från arbetsgivarna. Svenskt Näringsliv accepterar nämligen varken att den bristande anställningstryggheten eller de låga lönerna för kvinnor skulle vara ett problem.

”Jag köper inte fackets resonemang att en stor grupp kvinnor är felavlönade”, säger Svenskt Näringslivs Christer Ågren till LO-tidningen.

Och när det gäller kravet på en höjning av de lägsta lönerna talar Ågren rent av om ett samhällsproblem.

Direktörerna tycker dessutom, precis som vanligt, att industrilönernas roll som riktmärke ska uppfattas som ett tak och att mer av lönerna borde sättas på varje företag eller arbetsplats.

Inga åtgärder – alls

Dessutom pratar de gärna om krismedvetande, ansvarstagande och låga lönelyft.

Inga åtgärder mot att tillfälliga anställningar staplas på varandra år efter år. Inga åtgärder mot att stora grupper av kvinnor tvingas acceptera betydligt lägre löner än män med motsvarande utbildning och ansvar. Och absolut inga åtgärder för att höja lönerna för dem som har lägst betalt.

Så skulle direktörernas svar på de fackliga kraven kunna sammanfattas.

Det borde räcka som argument för facklig sammanhållning.