För lite trygghet på svenska jobb
Det är väldigt få som upplever att deras anställningstrygghet är för stark. Det är för lätt att bli avskedad, provanställningstiderna är för långa och uppsägningstiderna för korta.
Det är inte märkligt att tongångarna är sådana i arbetslivet. Det märkliga är hur det låter från politiskt håll. När anställningstrygghet diskuteras är det nämligen alltid fråga om uppluckring av de rättigheter som ännu finns.
På högerkanten är man av den något märkliga uppfattningen att fler anställs om man får göra sig av med dem. Visst, det är ju uppenbart hur den ekonomiska teorin bakom är konstruerad. Men den har ju ingen som helst bäring på verkligheten. Sverige har traditionellt haft bland de starkaste skydden för löntagare och den lägsta arbetslösheten. Så gäller fortfarande, även om Sverige med allt svagare anställningstrygghet och högre arbetslöshet börjar bli ett mer normalt land.
Vem tjänar på detta? Att de som har jobb skulle vara vinnarna är svårt att se. Att de arbetslösa nu kan få en chans att ta sig in i arbetslivet finns det inte heller något stöd för. Att däremot somliga arbetsgivare, inte sällan de som på senare tid fått sin verksamhet granskad i media, har att vinna är däremot uppenbart. Men det spelar ingen roll hur mycket man än luckrar upp.
De som ropar efter försämrad anställningstrygghet kommer aldrig att bli nöjda.
Här bör regeringen ta sig en funderare innan man föreslår ytterligare avregleringar, vårdnadsbidrag eller städhjälpsbidrag i syfte att öka människors makt över sin vardag. Att ha makt över vardagen kräver i första hand att man har kontroll över sin försörjning och vet att man har den även i morgon.
Det kräver ett starkt anställningsskydd.