Släpp Jimmie Åkesson – ni lär inte bli överens
SD-samarbete borde inte vara viktigare än brotten för Ulf Kristersson
Det är ett sällsamt skådespel vi ser inom oppositionen just nu. I söndags krävde Ulf Kristersson (M) blocköverskridande samtal om gängskjutningar och grov kriminalitet. När inrikesminister Mikael Damberg (S) i SVT Agenda gjorde honom till viljes och bjöd in till samtal krävde Moderatledaren att även SD ska vara med.
I sak står moderater och socialdemokrater närmare varandra än på mycket länge och när partierna träffas i dag finns verkligen ett fönster till en bred och långsiktig kompromiss. Om nu inte Moderatledaren vill prata om SD i stället.
Meningslöst
Självklart vet Ulf Kristersson att det inte finns några som helst förutsättningar för Socialdemokraterna att göra upp med Jimmie Åkesson (SD). Sådana samtal är från början meningslösa. Så varför agerar oppositionen så här?
Sedan i söndags har moderater och kristdemokrater tävlat om att vara det parti som öppnar famnen mest för Sverigedemokraterna.
Johan Forssell (M) berättar i Dagens Nyheter i dag att han själv gjort sonderingar med SD om de kan tänka sig stödja Moderaternas politik. Andreas Carlson (KD) har lovat ta initiativ till parallella samtal i "justitieutskottets sal" där även SD är välkomna.
Misstanke
Det är svårt att inte drabbas av misstanken att det helt enkelt är viktigare för Moderaterna och Kristdemokraterna att markera samhörighet med Jimmie Åkesson och hans väljare än att komma överens över blockgränsen. Annars blir agerandet smått obegripligt.
Moderaterna har presenterat en lista med tio kriminalpolitiska förslag. Den sträcker sig från saker som redan är på väg att genomföras, som fler poliser och fler övervakningskameror, till riktigt tveksamma idéer, som så kallade "visitationszoner" där polisen ska kunna kroppsvisitera människor urskillningslöst och utan misstankar om brott.
Saknas förebyggande
Det som saknas helt på Moderaternas lista är det förebyggande arbete som inte minst rikspolischefen har efterlyst. Fler poliser och bättre verktyg, inte minst tekniskt, är en viktig del av lösningen. Men om man vill förhindra återväxten av nya kriminella måste skolan och inte minst socialtjänsten få betydligt mer resurser.
Ett gemensamt drag hos de unga som riskerar att dras in i gängmiljöer och kriminalitet är bristen på andra alternativ. Vill man förhindra den negativa spiralen av misslyckande i skolan, småbrott, kriminella förebilder och en allt lägre tillit till samhället måste man börja tidigare.
Polisen kan inte vara den enda myndigheten på plats i riktigt utsatta områden.
Parallellt med målet om 10 000 fler polisanställda borde staten tillsammans med kommunerna sätta upp motsvarande mål för resurser till skolan och socialtjänsten.
Polisen städgumma
Det finns redan i dag stora legala möjligheter för sociala myndigheter att ingripa när barn far illa, i sista hand genom tvångsomhändertagande. Ofta vet personalen redan i förskolan vilka barn som är i riskzonen, ändå väntar myndigheterna ofta tills någon har begått brott och det är för sent. Polisen blir städgumma åt ett samhälle som faller sönder.
När man pratar med kommunala tjänstemän får man ofta till svar att viljan finns, men inte möjligheterna. Sekretessregler och stuprörstänkande lägger hinder i vägen liksom ständiga sparkrav och socialsekreterare som går på knäna.
Även detta är frågor som måste diskuteras mellan partierna. Vill Sverige kraftsamla så går det, men då måste höger och vänster, stat och kommun arbeta gemensamt och lägga politiskt spel och revirtänkande åt sidan.
Släpp SD nu
Tyvärr inleddes dessa samtal på sämsta tänkbara sätt.
Om det ska gå bättre framöver behövs fler vuxna i rummet som funderar över vad de själva vill och vad deras parti är berett att kompromissa om.
Att bli överens om hur brottsligheten ska bekämpas är svårt nog.
Så släpp diskussionen om SD - på den punkten lär partierna ändå inte bli överens.