EU ska inte betala för polsk kolkraft
Ramarna för långtidsbudgeten är en politisk mina
Att åka till Bryssel för ett möte med de andra EU-ledarna hade kunnat vara ett välkommet avbrott för Stefan Löfven.
Att diskutera med Merkel och Macron är trots allt något annat än att få kritik av Johan Lindholm på Byggnads eller gräla med Jonas Sjöstedt.
Frågan är ändå om inte den svenske statsministern hamnat ur askan i elden den här helgen. Den här helgens toppmöte behandlar nämligen en riktig politisk mina. Budgetramarna i unionens långtidsbudget. Det betyder alltid svåra förhandlingar. Efter Storbritanniens utträde kan det bli en mardröm.
Med ett lite unket bildspråk har Europeiska rådets ordförande Charles Michel uppmanat EU-ledarna att ta med sig fyra skjortor, eftersom mötet kan hålla på hela helgen.
Grundproblemet handlar om vad man ska göra när britterna slutar betala. Rätta munnen efter matsäcken och dra ner på ambitionerna säger de länder - till exempel Sverige - som betalar mer än vi får tillbaka. Höj avgiften och satsa vidare säger regeringarna från del länder som får mer än de ger.
En klassisk fördelningspolitisk konflikt.
De rikaste länderna vill dessutom behålla dagens system med rabatter på avgiften. I det senaste förslaget från Charles Michel ska rabatterna stegvis avskaffas.
Som vanligt när det handlar om stora tal är det lätt att tappa proportionerna. Konflikten handlar om mindre än en promille av EU:s bruttonationalinkomst. Å andra sidan skulle avskaffade rabatter och en högre nivå höja den svenska avgiften med 14 miljarder kronor.
Att bara titta på avgiften är ett orättvist sätt att räkna fram medlemskapets kostnad. Men det är en stark bild. Det är inte konstigt om den svenska riksdagen och den svenske statsministern säger nej.
Sanningen är kanske att diskussionen börjar i fel ände. Under åratal har EU i praktiken varit upptaget av finanskriser i Sydeuropa, flyktingströmmar eller krånglande britter. Det har helt enkelt inte funnits utrymme att diskutera vad unionen ska vara.
Det gör inte helgens möte lättare. Det finns nämligen några saker EU inte kan vara. Det kan inte vara en organisation för att slussa stora pengar till en jordbrukssektor som till stor del är direkt miljöskadlig. Det kan inte vara en union där korrupta regimer - som den i Ungern - kan urholkar demokratiska grundprinciper och ändå ta emot stora bidrag.
EU kan inte skicka pengar till Polen så länge landet saboterar klimatpolitiken, eller till Rumänien om landet inte ger minoriteter förutsättningar att leva.
Det går helt enkelt inte. Svenska skattebetalare kommer inte att acceptera det.