Mikael Damberg måste våga tänka helt nytt
Mikael Damberg fick ett av regeringens tyngsta uppdrag. Så måste i alla fall Stefan Löfven ha tänkt när han utnämnde honom till näringsminister, bland annat med ansvar för den industri som egentligen är statsministerns speciella skötebarn.
Ämnet ligger i tiden. Just nu pratas det mycket om industri och industrins framtid i till exempel Davos.
Ändå är aktiv näringspolitik knappast det man tänker på när regeringen Löfvens första år ska sammanfattas.
När Mikael Damberg i går presenterade en nationell strategi för nyindustrialisering av Sverige fanns det med andra ord förväntningar.
Och resultatet?
Ja, inte så omdanande som man skulle ha kunnat hoppas.
Regeringen slår fast att svensk industri måste vara världsledande när det handlar om digitalisering, och så är det förstås. Dessutom måste produktionen göras hållbar och det långsiktiga behovet av kompetens tryggas. Ingen kommer att ha några invändningar mot det heller.
Till sist vill regeringen att Sverige ska vara en ledande nation när det handlar om forskning som stärker industrin. Gärna det.
Att verktygen – en bild som passar i sammanhanget – är lite diffusa hänger kanske samman med genren. En strategi ska inte vara en handlingsplan.
En korsläsning mot till exempel det program IF Metall presenterade för snart två år sedan reser dock en del frågor. För att ta några exempel, var finns frågorna om infrastrukturen och energin? Och går det att tala om en strategi för industrialisering utan att beröra kapital och ägande?
Det är förstås frågor som skulle kunna skapa politiska konflikter, och konflikter vet vi att regeringen ogillar.
Fast ändå, jämfört med tiden när statsministern åkte till Davos och berättade att den svenska industrin är ”basically gone” har vi förstås tagit ett stort steg framåt.