Detta går inte utan värnplikt
Jag var nog en ganska usel soldat.
Lyda order var inte riktigt mig grej och vapen måste man göra rent hela tiden. Min motivation kan nog bäst beskrivas som halvhjärtad.
Dessutom hade någon skämtare på dåvarande Pliktverket bestämt att jag skulle vara plutonbefäl, något jag definitivt inte var mogen för.
Att försvara landet var en självklarhet, men tankarna var på annat håll.
Jag var nog ganska representativ för det värnpliktsförsvar Sverige en gång hade.
Vad hade hänt om kriget faktiskt kommit?
Svårt att säga, men antagligen hade jag helt enkelt löst min uppgift – som alla andra.
En liten, liten kugge i ett stort maskineri.
I går tänkte försvarsminister Peter Hultqvist (S) högt på Folk och försvars rikskonferens i Sälen om att återinföra värnplikten.
Han kallade värnplikt för en ”plan B” att falla tillbaka på om det nuvarande frivilliga försvaret inte räcker.
Den 16 juni 2009 beslutade riksdagen, med tre rösters övervikt, att värnplikten inte ska användas i fredstid. Sedan dess har Försvarsmakten arbetat med att införa en ny organisation byggd på frivillighet.
Reformen har kantats av problem.
Många hoppar av utbildningen och problemen kring boende, löner och villkor har varit notoriska. Det är en stor utmaning att få soldater och sjömän att tjänstgöra efter utbildningen.
Men det finns betydligt viktigare invändningar.
Vi är ett litet land och försvaret behöver vara en angelägenhet för hela befolkningen. Värnplikten skapade en folklig förankring och gjorde att väldigt många hade en grundläggande allmänbildning i militära frågor.
En värnplikt som omfattar både män och kvinnor kan stärka försvarsviljan och samtidigt skapa en samhörighet där alla medborgare förväntas bidra. Sånt är svårt att mäta – men det är ovärderligt vid en kris.
I alliansfria Finland har de kvar värnplikten, i Natoländerna Norge och Danmark kombinerar de plikt och frivillighet. Vi är undantaget.
Peter Hultqvist sa i går till Dalarnas Tidningar att han vill tillsätta en utredning om ”plan B”.
– Rekryteringen i dag fyller inte det som behövs för att klara försvarets personalförsörjning, säger han.
Samtidigt får vi inte glömma att den gamla formen av värnplikt, där alla unga män kallades in, hade stora problem.
För det första måste en återinförd värnplikt vara könsneutral. Försvaret behöver kunna rekrytera de bäst lämpade för olika uppgifter oavsett kön.
För det andra behövs inte alla. En rimlig bedömning är att det räcker med 10–15 procent av en årskull vilket gör att mönstringen måste moderniseras så att man tidigt kan sålla bort de som inte är motiverade. Att som förr straffa de som inte ville göra värnplikt vore helt orimligt.
För det tredje är dagens försvar kunskapsintensivt och tekniskt mycket avancerat. Det kräver en blandning av frivillighet och plikt och vi behöver kombinera det bästa av båda systemen.
Hur detta ska utformas behöver mycket riktigt utredas, men om vi vill ha ett försvar på en mer rimlig nivå än i dag finns antagligen inga genvägar.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld ställer helt nya krav. Förändringar behöver ske nu snarare än om fem till tio år.
Värnplikt är inget perfekt system och det finns ingen anledning att vara nostalgisk inför hur det var förr i tiden.
Men vårt försvar fungerar nog inte utan.