De får lita till stjärnorna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Leta upp ett nummer av den nya tjejtidningen Cosmopolitan. Spana in enkäterna. Alla unga människor som svarar på frågor av typen ”Var har du helst sex?” och ”Vilken kroppsdel har du aldrig rakat?” är antingen projektledare, keyaccount managers eller art directors.
Det är en enkel men tydlig bild av vilka som räknas i vårt samhälle. Den gamla arbetarmoralen – ”bara man sköter sig så får man ett jobb” – gäller inte längre. När industrierna läggs ned och den offentliga sektorn stramar åt lämnas många människor utanför. De hamnar i en gråzon där de inte bara riskerar att mista sina framtidsutsikter utan också sin identitet.
Tydligast märks det bland unga. I den gedigna forskarrapporten ”Varken ung eller vuxen” (Atlas) skildrar en rad forskare hur ”den unga arbetarklassen” har drabbats av 1990-talskrisen. Frånvaron av jobb förvägrar dem möjligheten att bli vuxna.
”Deras viljestruktur saknar en möjlighetsstruktur att koppla upp sig på”, som sociologen Mats Trondman uttrycker det. Viljan är det nämligen inget fel på. ”Jag tror att jag har makt att göra vad jag vill med mitt liv. Jag är en helt gränslös person”, säger Slavica, flykting från Bosnien och intervjuad i rapporten.
Det är först när samhället börjar marginalisera som hoppet försvinner. Trondman berättar om en bosnisk kille som lämnar sin svenska flickvän eftersom han inte vill förstöra hennes livschanser. Inte ska hon behöva leva med honom, han som hela tiden diskrimineras. Han gör slut, trots att han älskar henne så att hjärtat kunde brista.
– Inte ens människors kärlek kan förstås om man inte förstår deras utsatthet, säger Trondman.
”Varken ung eller vuxen” definierar inte arbetarklassen på det traditionella sättet. Här skildras en ekonomisk och politisk marginalisering som inte minst växer ur diskrimineringen på grund av kön och etnicitet. Den arbetslöse killen i Kiruna och flyktingtjejen i Flemingsberg känner samma sociala vanmakt.
Sociologen Christina Klosterberg mötte för några år sedan tio tjejer i en marginaliserad förort för att samtala om tidningen Vecko-Revyn. I tolvårsåldern bryr sig tjejerna inte så mycket om innehållet. Tidningen är mest en symbol för det vuxna livet. Ännu oroar de sig inte för framtiden. Mamma och pappa kanske har det trassligt, men jag ska minsann ?
Under högstadieåren börjar tjejerna ta till sig Vecko-Revyns budskap. Sminktipsen och ”Stå på dig”-journalistiken blir vägvisare i sökandet efter en egen identitet. Nu börjar omgivningen reagera på tjejernas hårdsminkade, kaxiga stil. De blir besvikna på samhället som diskriminerar, men förstår ännu inte hur det kommer att påverka dem själva.
Som 18-åringar har de konfronterats med orättvisorna. Christina Klosterberg möter arbetslösa unga kvinnor med mycket litet hopp. De säger att de kanske måste flytta utomlands för att kunna leva ett drägligt liv. Vecko-Revyn tillhandahåller drömmarna i väntan på flykten, men skymmer samtidigt sikten för vägarna ut ur marginaliseringen.
Så hamnar de unga kvinnorna i en återvändsgränd. Det enda de egentligen tror på är horoskopen längst bak i tidningen. När samhället inte erbjuder en väg att gå genom livet, kanske stjärnorna gör det.