Vårdnadsbidrag drabbar barnen
Politiska kompromisser skapar ofrånkomligen skarvar där tankar och världsbild inte riktigt hänger samman. Sällan syns dock detta så tydligt som när regeringen i veckan presenterade sitt familjepolitiska program.
Grunden består av ett ofinansierat kommunalt vårdnadsbidrag. En jämställdhetsfientlig reform som dessutom dramatiskt går emot den överordnade politiska prioritering som ”jobbskapandet” utgör.
Vårdnadsbidraget kommer att försvaga kvinnors ställning på arbetsmarknaden, förstärka könsroller i familjen och urholka ekonomin för den kommunala förskolan. Invändningar som dock inte biter på förslagets tillskyndare inom framför allt kristdemokraterna.
För att i någon mån kompensera effekterna?–?och tillfredsställa jämställdhetsopinioner inom till exempel folkpartiet?–? föreslås därför en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen. Någon individualisering blir det däremot inte tal om.
Det politiska försöket att sitta på två stolar fortsätter också in i synen på förskolan.
Det har gått tio år sedan den svenska förskolan för första gången fick en egen läroplan. Det markerade ett försiktigt skifte av fokus i synen på verksamhetens inriktning.
Från att tidigare framför allt ha uppfattats som omsorg har förskolans pedagogiska roll allt mer kommit att betonas. En utveckling som nu ska fortsätta.
Regeringen deklarerade häromdagen att förskolans läroplan ska utvecklas, och förskollärarnas auktoritet stärkas på andra personalgruppers bekostnad. Förskolan kommer dessutom att få ställning som en egen skolform.
Tydliga krav, uttalat ansvar och enhetlig kontroll också i ”utbildningen” av de minsta barnen. Det hela bär osvikliga tecken av den energiska utbildningsministern Björklunds rastlösa temperament.
Det är inte okontroversiellt i en borgerlighet där föräldraansvaret använts som ett mantra och där synen på förskolan?–?eller dagis som skolministern oförsiktigt uttryckte det inför radions mikrofoner?–?länge var skeptisk.
Följaktligen föreslår regeringen samtidigt en kraftig avreglering av förskolans, eller möjligen barnomsorgens, verksamhet. En barnomsorgspeng ska öppna för privata företag, flerfamiljssystem och andra lösningar. Det låter som regeringen tänkt sig att betydligt fler än dagens sex procent av barnen i framtiden ska gå till familjedaghem, där kraven på följsamhet mot läroplanen är mindre.
Hur det låter sig förenas med Björklunds ambitioner är inte alldeles lätt att förstå.
Regeringens familjepolitiska utspel är en kompromiss mellan oförenliga utgångspunkter. Resultatet blir dessvärre en samling förslag som pekar i olika riktning. Det är barnfamiljerna, och barnen, som kommer att hamna i kläm.