Har de någonsin varit riktigt kära?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vigsel och kärlek är temat för årets Pridefestival, som går av stapeln i Stockholm den sista helgen i juli. Gayrörelsen festar och diskuterar politik, visar upp sig i hela sin stolta glans. På omslaget till festivalprogrammet bröllopskysser två män varandra i ett regn av rosenblad. Biskop Caroline Krook är årets invigningstalare. Hon har tagit tydlig ställning för människors rätt att åtrå och älska vem de vill. Ingen kärlek är sämre än en annan.
Att Pridefestivalen väljer äktenskapet som sitt tema är ingen slump. I USA sker massvigslar av homosexuella som den moralkonservativa Bushadministrationen försöker stifta federala lagar mot (hittills utan framgång).
I Sverige startar snart, på riksdagens begäran, en utredning om könsneutrala äktenskap. Rätten att gifta sig med vem man vill, oavsett kön, kommer att bli nästa steg mot sexuellt likaberättigande i Sverige. Det finns inte längre någon anledning att skilja på ”äktenskap” och ”registrerade partnerskap” (som om någon sådan anledning någonsin har funnits).
Svenska Kyrkan, splittrad i sin syn på homosexualitet, ska under hösten diskutera homoäktenskap. Ärkebiskop K G Hammar tillhör de modernt sinnade. ”Ingen homosexuell ska behöva känna sig utestängd för att kyrkan inte orkar ompröva”, skrev han i Svenska Dagbladet i vintras.
I ett arbetsmaterial om homoäktenskap för Svenska Kyrkan citeras ett tal som K G Hammar höll inför Lutherska världsförbundets generalförsamling 2003. ”Vi kan inte utesluta att Anden vill att vi ska vandra nya vägar för kärlekens skull”, sa han då.
Kyrkan behöver tid på sig att ompröva sin syn på äktenskapet som något mellan man och kvinna. Heterosexualitetens suveränitet är, trots kärleksbudskapet som borde gälla alla, djupt förankrad i religiösa kretsar. Men det innebär inte att det övriga samhället i allmänhet, och lagstiftaren i synnerhet, ska vänta in kyrkans ställningstagande.
Politikens främsta uppgift är att försäkra människor rätten att vara sig själva, i frihet från diskriminering och förtryck. Politiken ska fastställa människovärdet. Inte relativisera det.
Det är hög tid att slopa lagen om registrerat partnerskap och att låta alla, oavsett sexualitet, ingå äktenskap. Antingen låter man kyrkorna behålla vigselrätten men gör undantag för de religiösa samfund som vägrar att viga samkönade par: Kyrkor som inte accepterar samhällets syn på äktenskapet ska inte heller få viga. Eller så gör man, vilket är enklare, äktenskapet till en helt civilrättslig sak. Staten, inte kyrkan, viger människor. Sen får de nygifta välsigna eller fira sin relation hur de vill, i kyrkan eller någon annanstans.
Huvudsaken är att samhället, genom politiken, sätter punkt för dagens diskriminerande ordning. Att skilja på äktenskap och registrerat partnerskap signalerar att kärleken skiftar i värde beroende på vem som upplever den. De som kom på det kan aldrig ha varit riktigt, stormande kära.