Det vi ser i Ukraina är rysk ockupation
I fredags var det två år sedan journalisten Mustafa Nayem skrev av sig sin ilska på Facebook över att presidenten samma dag vägrat skriva under ett associationsavtal med EU.
”Kom igen, låt oss vara seriösa. Om du verkligen vill förändring räcker det inte att ’gilla’ denna post” skrev han.
En stund senare föreslog han att de som ville protestera skulle samlas samma kväll på Majdan i centrala Kiev.
I dag är torget en rörande plats. Många dog här under protesterna, skjutna av regimens prickskyttar, eller skadade i de krigsliknande gatuslagsmålen mellan kravallpolis och demonstranter. De dödas fotografier blickar mot besökarna.
I helgen sprängde extremister de två kraftledningar som försörjer den ockuperade halvön Krim med el. Aktivister har nu ockuperat området för att hindra en återuppbyggnad. De ser strömavbrottet som första steget i en bojkott av Krim.
För Ukrainas regering är situationen delikat. Många i Kiev vill se hårdare tag mot Ryssland, samtidigt är en hårdare konflikt farlig.
I början av november var det i genomsnitt färre än fem brott mot vapenvilan per dag, de senaste tolv timmarna har det varit 37.
Alla väntar på Vladimir Putins nästa drag.
Det har gått ett och ett halvt år sedan Ryssland ockuperade och annekterade Krim i ett uppenbart brott mot
FN-stadgan. Men i praktiken är även det som vanligen kallas “proryska separatister” i östra Ukraina till stor del ryska
förband.
Grupperna är inte överdrivet hemliga, glada soldater geotaggar bilder på Facebook och förband går att följa för underrättelsetjänsterna i väst.
De ryska enheter som verkar i Ukraina styrs från Moskva och försörjs med drivmedel, mat och utrustning direkt från Ryssland. Egentligen handlar det om en rysk ockupation.
Den ryska militära verksamheten är omfattande. Enligt experter från väst handlar det om mellan 8 000 och 9 000 soldater och över 200 stridsvagnar samt artilleri, luftvärn och andra tunga vapen.
Vladimir Putin förnekar att förbanden är ryska, precis som han först gjorde på Krim.
Samtidigt står det klart att Ukrainas öde inte avgörs på slagfältet utan i hur väl landet lyckas bekämpa korruptionen och erbjuda människor ett bättre liv.
Landet är genomkorrupt, presidenten äger själv en av de stora TV-kanalerna och har trots vallöften vägrat sälja av sitt affärsimperium. Övriga stora kanaler ägs av andra oligarker.
Nyligen avslöjades att en bekant till premiärministern fått exklusiv rätt till handeln med skattefria varor på Kievs flygplats medan andra intressenter diskvalificerats.
Två år efter att Mustafa Nayem skrev sitt Facebook-inlägg är Ukraina och Europa annorlunda.
I skymningen på Majdan brinner gravlyktorna. Men hoppet lever.