Europa behöver facklig motmakt
I spåren av den ekonomiska krisen i Europa får löntagarna betala ett högt pris. Försämringar av lönerna – i första hand för offentliganställda – är ett standardinslag i de politiska programmen för att sanera ekonomin. Nu senast demonstrerat i finansministrarnas villkor för nödlånen till krisens Portugal.
Naturligtvis har det stått överst på dagordningen för Europafackets kongress som i dag avslutas i Aten. Det är en fackföreningsrörelse med problem som samlas. I många länder har krisen pressat ner en redan låg organisationsgrad.
Platsen kunde knappast ha valts med större omsorg. Ingenstans har den europeiska krisen skapat mer social oro eller hårdare politiska motsättningar.
Krispolitiken har präglat kongressförhandlingarna i Aten, precis som det senaste årets arbete i Europafacket. Det är de fackliga organisationerna som går i spetsen för protesterna mot den sociala nedrustningen.
I krisens spår är EU-kommissionen och regeringarna på väg att bygga upp permanenta instrument för att övervaka ländernas ekonomi och arbetsmarknad. Det är innebörden av det lagstiftningspaket som just nu krånglar sig genom beslutsmaskinen i Bryssel.
– Förslagen är helt enkelt inte acceptabla, sa Europafackets avgående ordförande Wanja Lundby-Wedin när hon inledde kongressen.
I Aten finns ingen som vågar lita på att dagens ledning i EU kommer att använda sin nya makt till att försvara löntagarnas intressen.
Ekonomin i Europa befinner sig i kris, men om den ska kunna bekämpas måste människornas, inte bankernas, intressen komma i första rummet.
Det saknas verkligen inte arbetsuppgifter för den europeiska fackföreningsrörelsen eller den ledning som i dag tar över ansvaret att försvara löntagarintresset i Europa.