Schyman är ingen lightfeminist
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sen söndagskväll på tunnelbanan söderut. Två män, strax över 30, pratar om Gudrun Schyman.
”Hon tycker att alla svenska män är talibaner”, säger den ena.
”Om kommunisterna fick makten skulle de få bygga djävligt stora fängelser”, svarar den andra.
”Ja, det är ju fyra miljoner män som ska buras in”, säger den första.
”Hon är så välkommen att försöka”, svarar kompisen.
Gudrun Schyman har tydligen gått och blivit radikalfeminist. Hennes öppningstal på vänsterpartiets kongress beskrivs i medierna som banbrytande grovt. Men vad var det egentligen hon sa?
Schyman talade om mäns överordning och kvinnors underordning. Hon sa att kön betyder maktrelationer. Överallt märks könsförtrycket. I hemmet som i det offentliga, i Sverige som i världen:
”Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”
Det är inte direkt något banbrytande feministiskt utspel. Inte bara vänsterpartiet, utan alla partier som numera kallar sig feministiska, borde kunna uttrycka sig som Gudrun Schyman. Feminismens själva grund är maktanalysen.
Därför är den fortfarande så explosiv. Det sägs att ”alla” är feminister. Att feminismen har blivit ”politiskt korrekt”. Jag undrar det. Det ska vara en väldig lightvariant i så fall, en feminism med så många undantag att den tappar sitt rättvisepatos.
Att se världen ur ett könsperspektiv innebär att granska sig själv. Att se orättvisorna mellan könen är att göra det privata till politik. Ingen går fri från ansvar. Vi är alla en del av den maktstruktur som gör könsförtrycket möjligt.
Männen på tunnelbanan blir sura eftersom de berövas sin oskuld.
En ledare i oberoende liberala Dagens Nyheter raljerar med Gudrun Schyman. Hon företräder ett parti ”Som betonar kollektiva egenskaper men ignorerar enskilda individers karaktärsdrag. Som ser strukturer men inte människor. Som konserverar könsstereotyper.”
P M Nilsson, politisk redaktör på liberala Expressen, kallar Schyman för ”Mulla Gudrun”. Hennes tal var enligt honom ett ”politiskt haveri”. Det andades förakt för kvinnor i tredje världen.
Vid första anblicken är DN:s och Expressens kritik svår att förstå. Båda tidningarna brukar uttrycka feministiska ståndpunkter. Och Schyman har inte sagt att kvinnoförtrycket i Sverige och Afghanistan är lika grovt. Hon har bara konstaterat att det växer ur samma maktstruktur.
Men det är så klart talet om strukturer som liberalerna upprörs över. Orättvisor som är strukturella – och som därmed drabbar människor kollektivt – krockar med deras individfixerade världsbild. Feminismen är okej så länge den framhåller det individuella lidande som kvinnor utsätts för. När den beskriver lidandet som kollektivt, blir den betydligt mer kontroversiell.
Schyman är ingen lightfeminist. Nu får hon äta upp det.