Försäkringsbolagen festar – de sjukaste står för notan
Vårdens resurser styrs om till den som kan betala för sig
650 000. Så många svenskar har en privat sjukvårdsförsäkring. Det kunde Svensk Försäkring berätta i går. Var tionde vuxen garanteras en påbörjad vårdbehandling inom tjugo dagar, inte sällan på en vårdinrättning där andra får vänta betydligt längre på samma vård.
Den som kan betala för sig
För det mesta är det arbetsgivare som lägger ut pengarna genom avdrag på bruttolönen, men även fackföreningar erbjuder sina medlemmar att teckna en privat sjukvårdsförsäkring.
Utvecklingen – i fjol ökade antalet försäkringar med 2,3 procent – har skyndats på av gynnsamma skatteregler. Fram till första juli i fjol förmånsbeskattades inte försäkringarna och därmed fick andra skattebetalare vara med och sponsra upplägget samtidigt som staten förlorade pengar på det.
Är det här ett problem då? Inte om man frågar de privata vårdförsäkringarnas anhängare som flockas på marknadsliberala lobbyorganisationer. I deras värld avlastas den offentliga vården på det här sättet när privatförsäkrade får snabb hjälp att komma tillbaka till arbetet.
I ett Sverige där nästan all vårdpolitisk debatt handlar om den bristande tillgängligheten så låtsas vi plötsligt att utbudet av vårdcentraler, sjukhus, läkare och sjuksköterskor ändå är obegränsat. En läkare som behandlar en försäkringspatient som klivit före i kön kan inte samtidigt behandla en offentligt finansierad patient. Så styrs vårdens resurser om till den som kan betala för sig och hela idén om att vård ska fördelas utifrån behov undergrävs.
De privata sjukvårdsförsäkringarna har blivit fler samtidigt som den privata vården vuxit fram. Det har skapat ett groteskt symbiosförhållande, vilket ekonomhistorikern John Lapidus berättat om i sin debattbok "Vårdstölden".
Försäkringsbolagen är helt beroende av att det finns privata vårdbolag som kan ta emot deras kunder – landstingsdrivna vårdcentraler och sjukhus tar inte emot försäkringspatienter. Och vårdbolagen är helt beroende av de extrapengar som det innebär att vårda försäkringspatienter. Och alla kostnader – lokaler, personal, utrustning och vårdbolagens vinst – får landstingen betala.
Gratis arbetskraft
Det offentliga bekostar dessutom nybakade läkares AT- och ST-tjänstgöring i privata vårdbolag. Det är i praktiken gratis arbetskraft, men vården som läkarna producerar får landstingen betala för.
De största förlorarna på det här är förstås människor som inte är tillräckligt friska för att få teckna privata sjukvårdsförsäkringar.
Men alla drabbas när samhällets grundvärderingar, som att den som behöver vården bäst ska få den först, slås sönder.