Jesus i det muslimska Irak
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Efter 11 september har den tudelade världsbilden upprepats om och om igen. Ont ställs mot gott, vi mot de, den kristna världen mot den muslimska. Vår människosyn förvrids och den västerländska självgodheten blåses upp till förfärande mått.
Kriget mot terrorismen legitimerar allehanda fördomar mot ”de andra”. Muslimer blir ett samlingsbegrepp för fanatiska fundamentalister och självmordsbombare. Demoniseringen av ”främlingen” gör oss alla till potentiella mördare. Den internationella politiken avhumaniseras. Krig förespråkas inte bara i självförsvar utan i förebyggande syfte.
Olof Palmes idé om ”gemensam säkerhet” känns oändligt avlägsen denna krigets höst.
Häromdagen fick jag dock till min glädje se ABF:s bok ”Islam och traditionen – religion i förändring”.
”11 september har blivit en dag som hela världen kommer att minnas för lång tid. Genom dessa terroristhandlingar har islam för många blivit förknippat med terrorism och fundamentalism. Den bilden är trist och definitivt inte sann”, skriver Ulf Lundgren, internationell sekreterare, i ett följebrev. ABF har bett islamologen Jan Hjärpe att ge en mer mångfasetterad bild av vårt lands näst största religion.
Hjärpe tar inledningsvis död på tre myter om religion: att religionstillhörigheten automatiskt skulle bestämma hur man handlar, att tron är något oföränderligt genom historien samt att religiösa människor alltid följer religiösa ledares utsagor.
Så sant. Det är bara att titta på kristendomens historia i vårt eget land. Det finns väl lika många tolkningar och förhållningssätt till tron som det finns medlemmar i kyrkan.
På bokmässan i Göteborg hittade jag en fascinerande bok om ”Den muslimske Jesus” (Alhambra). Tarif Khalidi, chef för centret för mellanöstern- och islamska studier vid Cambridge, har samlat berättelser och utsagor från den arabisk-islamska litteraturen där Jesus nämns.
Vilken vördnad och respekt för Jesus dessa muslimska teologer, predikanter och vetenskapsmän uttrycker. Källorna är från 700-talet till 1700-talet och utgörs av folkliga fromhetsböcker, skönlitteratur, etikhandledningar, böcker om sufism samt biografier om helgon och profeter.
Texterna vittnar om ”en kärleksaffär mellan islam och Jesus” som Khalidi skriver i sin introduktion. Det är intressant att se hur en världsreligion väljer att uppta centralgestalten i en annan världsreligion och på så sätt erkänner honom som en avgörande del av den egna identiteten.
”Uppträd på ett sådant sätt bland människor att de längtar efter ditt sällskap medan du lever och begråter dig när du dör”, säger Jesus enligt Ibn Arabi, en av de viktigaste sufiska tänkarna under 1200-talet.
Traditionen med Jesusyttranden i islamsk kultur, detta muslimska evangelium, uppstod med största sannolikhet i staden Kufa söder om Bagdad i Irak – det land som nu västvärldens ledare vill bomba sönder och samman.
Vems sällskap tror de att arabvärlden kommer att längta efter framöver?