Samhällets säkerhet måste bli en valfråga
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-01-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Skogsmaskinerna arbetade hela natten. Vi såg strålkastarljusen inifrån skogen på andra sidan sjön Flyxen. Timmerbilarna åkte i skytteltrafik.
Jag och min man var i Småland i början av november. Släktfastigheten ligger i Ljungbytrakten. Ännu ett år efter stormen Gudrun pågår röjningsarbetet. Det var en chock att se de enorma uppläggningsplatserna med timmer runtom i Laganland.
Vi gick längs de skogsvägar vi gått så många gånger förr. Ljuset var förändrat. Mörka Småland hade plötsligt blivit ljusare, men det var ett ljus som kändes overkligt, ja rentav aggressivt. De stora gliporna i den förut så täta skogen var som stora sår, brutalt uppskurna. Det gjorde ont att se.
”När det blev så ljust att man kunde se ut blev jag stående i köksfönstret och synen som mötte mig glömmer jag aldrig. Jag bara skrek – skogen är borta, skogen är borta!”, berättar Gull-Britt Karlsson i den nyutkomna boken ”Stormen – berättelser från en katastrof” (Carlsson bokförlag).
Många är de ögonvittnen som kan berätta om det obegripliga som hände den där januarinatten för ett år sedan. Men det är först när man själv ser förödelsen man riktigt förstår vidden av det förfärliga.
Stormen Gudrun drog fram i södra Sverige bara några veckor efter tsunamikatastrofen. Omkring 20 personer dog, några under själva stormdygnet, andra under röjningsarbetet efteråt. Enligt LRF i Kronoberg skedde dessutom ett antal självmord bland skogsägare som inte orkade med vetskapen att hela deras livsverk hade ödelagts. Ännu lider var tredje brukare som miste sin skog av nedstämdhet och ångest.
Över 40?000 skogsägare drabbades. Omkring 250?000 hushåll blev utan el i flera dagar, ja veckor. Cirka 300?000 hushåll blev utan telefon. Stormen Gudrun är den värsta naturkatastrof som drabbat Sverige.
Ändå brydde vi i riksmedierna oss inte särskilt mycket. Vi var fullt upptagna med svenskarna som befann sig i Thailand och efterspelet till den usla krishanteringen under tsunamin.
”Det är nog tur att det inte gjorts någon katastrofkommission angående mediebevakningen av stormen Gudrun”, sa SVT:s K G Bergström när vi gick ut ur tv-studion efter vårt soffsamtal om året som gått i mellandagarna. Jag hade i tv-sändningen tagit upp mediernas 08-perspektiv i samband med Gudrunkatastrofen.
Krisberedskapsmyndigheten pekar i sin utvärdering på att riksmediernas svaga intresse under de inledande dygnen kan ha bidragit till att krishanteringen kom i gång sent för myndigheter och organisationer som låg utanför de drabbade områdena. Omfattningen av stormen blev tydlig först efter några dagar.
I huvudsak var dock samhällets krisinsatser lyckade. Skogsminister Ulrica Messing samlade snabbt de olika aktörerna och verkställde sin krisplan.
De stora bristerna fanns hos kraftföretagen och teleoperatörerna. Fortfarande är kritiken mot Sydkraft (numera Eon) inte nådig bland de drabbade. Krisberedskap ingår inte i lönsamhetskalkylerna. Samhällsansvaret försvann med avregleringen.
Om just detta – det sårbara samhället – behöver vi ha en rejäl politisk debatt. Hoten är knappast militära längre utan handlar snarare om det oförutsägbara, om naturkatastroferna, sjukdomsepidemierna och terrorattentaten.
Den samhälleliga säkerheten borde bli en valfråga.