Varför stoppar inte Sverige EU-militarismen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-12
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
EU har plötsligt snabbt utvecklats till en militärallians. Det som för några år sedan ansågs vara en omöjlighet är snart ett faktum.
Aftonbladet har varnat för detta. Regeringen har däremot tonat ned frågan. En rosenkindad Göran Persson förklarade efter en av EU-middagarna i höstas att ”hela konventsupplägget på försvarsområdet är övergivet i kväll”. Från regeringskansliet har det sagts att det inte är några problem – ”vi litar på britterna”.
Så fel. Och så fegt.
– Det vi nu sysslar med är att bygga upp en kapacitet för att se till att människor inte mördas, förklarade statsministern inför riksdagens EU-nämnd i går och hänvisade till Balkankonflikterna.
Det är att blanda bort korten. EU har för flera år sedan beslutat att förstärka sin förmåga till civil och militär krishantering. Det är bra och tämligen okontroversiellt. Aftonbladet har stött idén med en EU-styrka på 60 000 man exempelvis. Vi har, liksom riksdag och regering, argumenterat för att detta inte är ett steg mot en försvarsunion utan ett komplement till FN:s fredsbevarande arbete.
I förslaget till ny EU-grundlag som i dag ska slutförhandlas stadfästs däremot skyldigheten till ömsesidiga försvarsgarantier. Visserligen ska de alliansfria staterna kunna slippa ställa upp militärt, men grundregeln är att EU-länderna ska försvara varandra militärt om de blir angripna. Fördraget säger också att den gemensamma politiken ska syfta till ett gemensamt försvar ”när” medlemsländerna så beslutar, inte längre ”om” alltså. Försvarsalliansen är här och Sverige ger sitt godkännande.
Statsministern hävdar att fördragstexten visar att det finns två olika säkerhetspolitiska traditioner – Natomedlemskap eller alliansfrihet – och att dessa på intet sätt är hotade av EU:s nya fördrag.
Märkligt. EU antar ju en liknande skepnad som Nato.
Förutom försvarsgarantier finns också en solidaritetsklausul angående bekämpandet av terrorism. Den har knappt debatterats, trots att den får konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Här finns inget undantag för alliansfria stater. EU-länderna SKALL komma varandra till hjälp, också militärt. Inte bara när ett terrorangrepp har skett utan också för att förhindra terrorism. Ska Sverige skicka trupp nästa gång Storbritannien får för sig att kriga mot terrorismen tillsammans med USA i något av länderna som ingår i ”ondskans axel”?
Vi som ser EU som en motvikt till USA har framför allt sett EU som alternativ på sociala, ekonomiska men också säkerhetspolitiska områden. Betoningen på den civila delen i de fredsbevarande operationerna och behovet av att arbeta med FN har varit utmärkande för EU, till skillnad från Nato. Tyvärr tycks nu gamla stormakters militära drömmar och det militärindustriella komplexet driva unionen in i en Natolik krigslogik.
”Dags att slopa alliansfriheten” ropar liberala redaktörer och politiker, i stort sett samma bombhöger som ansåg att USA:s folkrättsvidriga ockupation av Irak var det enda rätta.
Regeringen tycks tragiskt nog gå dem till mötes på denna punkt utan rejäl offentlig debatt. Sanslöst.