Varför får ledningen sitta kvar?
En märklig sak med svensk politik är att stora skandaler kan inträffa utan att någon tar ansvar för dem.
I början av veckan vägrade Miljöpartiets ledning att erkänna att Mehmet Kaplan gjort något fel när han ätit middag med fascister. Allt var bara dumma medias fel. Förstod de inte att Kaplan egentligen bara ville väl?
För ett par veckor sedan avslöjade ”Uppdrag granskning” att Skatteverkets näst högsta chef, överdirektör Helena Dyrssen, ringt för att varna sin gamla kompis Frank Belfrage när SVT började granska att han placerat sina pengar
i skatteparadis.
Även generaldirektör Ingemar Hansson kände till Dyrssens samtal. Hansson är också tidigare kollega till Frank Belfrage. Tillsammans jobbade de som topptjänstemän för regeringen Reinfeldt. Hansson och Dyrssen som statssekreterare, Belfrage som UD:s högste ämbetsman och Carl Bildts närmaste medarbetare.
Det pikanta i den här historien är att finansminister Magdalena Andersson, som är ansvarig för Skatteverket
i regeringen, själv tidigare var överdirektör på myndigheten vilket är exakt samma jobb som Helena Dyrssen har nu. Ingemar Hansson är Magdalena Anderssons före detta chef.
Sverige är sannerligen ett litet land.
Efter ”Uppdrag gransknings” avslöjande blev reaktionerna från anställda på Skatteverket kraftiga. Myndigheten har mycket högt förtroende hos svenska folket. De som kan verksamheten vittnar om en hög grad av professionalitet och integritet bland medarbetarna.
Förutom hos de högsta cheferna, alltså.
Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har forskat mycket om korruption och tillit. Enligt honom har Skatteverkets ledning brutit mot centrala principer i den svenska grundlagen, nämligen att myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
Rothstein anser inte att ledningen kan sitta kvar.
– De har enligt mitt förmenande visat sådan omdömeslöshet att de borde entledigas, sa han i en intervju i Expressen.
Ledande tjänstemän i landets viktigaste myndighet som bryter mot grundlagen. Vänskapskorruption och bristande omdöme. Det är inte små saker. Så vem tar ansvar?
Finansminister Magdalena Andersson sa efter avslöjandet att ”vi kan inte ha det så att det sprids en känsla av att människor behandlas olika av Skatteverket”.
En känsla? Det är väl inte känslan som är problemet? Och är det inte så att ”känslan” av olika behandling snarare förstärks om grova övertramp från höga chefer inte får några konsekvenser?
Denna självklara slutats av sitt eget resonemang drog dock inte finansministern. I stället uppmanade hon Skatteverket att själva ”vidta åtgärder” för att stärka sitt anseende.
Så vad har skett?
Kopplat till Skatteverket finns ett insynsråd bestående av politiker och experter som ska ge råd till ledningen. Dagen efter ”Uppdrag granskning” kallades insynsrådet in till ett extra möte. På mötet var kritiken mot ledningen hård, och från flera håll fördes det fram starka önskemål om en extern granskning. Detta för att garantera att den verkligen blev oberoende.
– Uppfattningen i rådet var att utredningen borde vara externt skött med internt stöd, säger Hans Wijkander, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet och medlem av insynsrådet.
I stället blev det precis tvärtom. Från Skatteverket meddelade man dagen efter mötet i ett pressmeddelande att man tillsatt en intern utredning med externt stöd.
Två veckor senare har Skatteverket ännu inte ens bestämt när utredningen ska vara klar. ”Arbetet är påbörjat men ingen exakt tidsplan finns”, meddelar presstjänsten via mejl. Den externa delen av utredningen uppges bestå i att Trafikverket ska bidra med resurser.
Sammanfattningsvis verkar det som om det agerande som professor Bo Rothstein menar är grundlagsstridigt och som svårt skadat förtroendet för en av Sveriges tyngsta myndigheter inte får några konsekvenser alls. Skatteverkets direktörer har pudlat halvhjärtat och tillsatt en utredning som de själva har kontroll över.
Finansministern, som kunde och borde ha agerat kraftfullt, har inte sparkat ledningen eller reagerat på att Skatteverket nu utreder sig själva.
Kvar står en myndighet med ett sargat rykte och – för att använda Magdalena Anderssons ord – en ”känsla” bland medborgarna av att vissa kommer lättare undan än andra.
Sverige är ett land med täta personliga band i olika sfärer. I toppolitiken känner många varandra.
I fallet Kaplan drevs den rättmätiga kritiken på av medier – men också av en högljudd opposition.
När det gäller Skatteverket finns det ingen i politiken som har intresse av att driva frågan vidare. De borgerliga partierna är kompisar med Hansson och Dyrssen. Den socialdemokratiska finansministern har haft Hansson som chef. Medierna har gått vidare.
På medborgarnas och skattebetalarnas sida verkar i denna skandal sorgligt nog ingen stå.