Kurderna har rätt att styra sig själva
ANKARA. I dagarna är det 25 år sedan angreppet på den kurdiska staden Halabja i norra Irak. I mitten av mars 1988 började irakiskt artilleri beskjuta delar av området. Den 16 mars bombades Halabja med giftgas. Minst 5 000 dödades omedelbart och ännu fler skadades, de allra flesta civila. Folkmordet i Halabja var ett led i Saddam Husseins kampanj för att krossa det kurdiska motståndet. Bilderna av kvinnor och barn som gasats ihjäl upprörde en hel värld.
I dag är Saddam Hussein borta och de irakiska kurderna har en långtgående autonomi. Kontakterna och det ekonomiska utbytet med Turkiet är omfattande. Även i Syrien har kurderna fått större självbestämmande som en följd av konflikterna där. Den turkiska regeringen har även inlett förhandlingar med kurdiska PKK:s fängslade ledare Abdullah Öcalan. Det börjar finnas en strimma av hopp för den kurdiska frågan.
Inklämda på en bakgata i Istanbul, mellan en frisersalong och diverse kaféer, ligger Ismail Besicki-stiftelsen. När jag besöker den pågår en högljudd demonstration några gator bort. Det är turkiska metallarbetarförbundet som bland annat kräver ökad pressfrihet. Ismail Besicki är en turkisk akademiker som vigt sitt liv åt kurdernas rättigheter. Som straff har han spenderat 17 år i fängelse. Men läget har förbättrats. För några år sedan hade stiftelsen och dess verksamhet varit omöjlig.
Det finns omkring 45 miljoner kurder. Deras land är uppdelat mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Drömmen om ett eget land – Kurdistan – har aldrig förverkligats. Halabja är långt ifrån den enda katastrofen som drabbat dem, bara den mest kända. Faktum är att kurderna förföljts och kämpat för erkännande i århundraden. Situationen är oacceptabel, precis som alla andra folk har kurderna rätt att styra sitt eget öde. Deras mänskliga rättigheter måste respekteras.
De flesta anser att nyckeln till en lösning finns i Turkiets huvudstad Ankara. Det som händer där påverkar situationen även i Irak, Syrien och Iran. Sedan det moderna Turkiet upprättades 1923 är statsideologin att landet är en sekulär enhetsstat med ett land, ett folk, ett språk, en flagga och en religion.
I verkligheten har Turkiet alltid varit en mosaik av olika folkgrupper som turkar, kurder, assyrier/syrianer, azarer med flera. Efter att det moderat islamistiska AK-partiet vann valet 2002 har mycket förbättrats för landets minoriteter. Förhandlingarna om medlemskap i EU och påtryckningar från länder som Sverige har haft stor betydelse.
I dag har PKK gett upp kraven på en egen stat, de kräver i stället autonomi och självbestämmande inom Turkiet. Flera försök till fredssamtal mellan regeringen och PKK har gjorts. De senaste, som ägde rum i Oslo, bröt samman 2011. Sedan dess har förtrycket mot kurderna hårdnat från rättsväsende och polis. Även de militära insatserna mot PKK har ökat.
Därför var det mycket glädjande att den turkiska regeringen i början av 2013 inledde förhandlingar direkt med PKK:s ledare Abdullah Öcalan som sitter fängslad sedan 1999. Förhandlingarna har läckt ut i media och Ankara surrar av rykten. Men både regeringen och PKK verkar göra ett allvarligt försök.
Nästa vecka infaller det kurdiska nyåret. Förra året slog turkiska polisen stenhårt ner firandet. Rykten säger att Abdullah Öcalan kommer att göra sitt nästa utspel då, kanske utlysa vapenvila, kanske frige fångar som PKK håller. Andra rykten säger att regeringen funderar på att flytta Öcalan från fängelset till husarrest, ingen vet säkert, alla gissar.
Men 25 år efter Halabja finns, kanske för första gången, en verklig möjlighet till framgång i den kurdiska frågan.