Vem betalar?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Att avskaffa hela fastighetsskatten kommer att kosta över 30 miljarder

5 JULI 2006. Det har snart gått ett år sedan moderaternas stämma i Örebro. Fredrik Reinfeldt, då som nu självklar ledare för den borgerliga alliansen, varnade sina partikamrater för ekonomiskt lättsinne. Stämman fick absolut inte bli ett snabbköp för skattesänkningar.

”Varje skattekrona som används för att sänka fastighetsskatten är en skattekrona som inte används för satsningar på skolan eller för att skapa ett fungerande rättssystem”, sa Reinfeldt och spände ögonen i publiken.

Det nya partiet framställdes som folkhemsmoderater och sådana tar ansvar.

I går stod Reinfeldt tillsammans med Leijonborg, Olofsson och Hägglund i Wisby Hotells vinterträdgård. Ämnet var åter fas-tighetsskatten, men tonen var en annan än för ett år sedan.

Efter en eventuell valseger vill den borgerliga alliansen avskaffa dagens fastighetsskatt och ersätta den med en ny kommunal avgift, i praktiken en skatt. Alltså det förslag Göran Hägglund ägnat våren åt att lansera som kristdemokraternas profilfråga.

Vad de lovar är en utredning

Målet är att förändringen ska genomföras 2008. Tidpunkten är dock inget löfte, utan en ambition. Vad de fyra partiledarna verkligen lovade var att frysa dagens taxeringsvärden samtidigt som vissa delar av fastighetsskatten sänks. I huvudsak moderata förslag. Avskaffandet av skatten får en utredning ta hand om.

”Varje skattekrona”, sa Reinfeldt för ett år sedan. Bara förslaget till sänkningar kostar mellan fyra och fem miljarder kronor. Att avskaffa hela skatten kommer att kosta över 30 miljarder.

Beskattningen av fastigheter är viktig. Den påverkar bostadskostnader, fastighetspriser och enskilda hushålls ekonomi. Samtidigt är fastigheter och bostäder en av de få verkligt stabila skattebaserna.

Ändå måste gårdagens utspel till stor del skrivas på en begynnande valfrossa.

I två år har de borgerliga partierna talat om sin inbördes enighet. För partistrategerna måste det ha varit naturligt att följa upp de tidigare överenskommelserna – senast om kärnkraften – med ännu ett utspel.

Ett högt pris för samförståndet

Gårdagens uppgörelse beskriver samtidigt ett av alliansens dilemman. Enigheten är inte längre någon stor nyhet. I dag är det oenigheten som skapar rubriker.

Ändå ställs krav på gemensamma utspel, som ofrånkomligt gör att utrymmet för att profilera de olika partierna krymper. I går kunde Hägglund framställa sig som segrare, men vad ska han prata om de kommande månaderna?

Om finansieringen, som i går, skjuts på framtiden finns dessutom risken att samförståndet köps till priset av den bild av ekonomiskt ansvarstagande som Reinfeldt så målmedvetet försökt skapa. Ett högt pris.

IP